Alla barn har rätt till stabilitet och trygghet. Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för barnets uppfostran och utveckling och ska stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda och ta nödvändiga beslut till barnets bästa (jfr artikel 5 i FN:s konvention om barnets rättigheter; barnkonventionen).

Det kan t.ex. handla om att ett barn behöver få vård eller behandling. Det är samhällets ansvar att ge lämpligt stöd till barnets föräldrar eller vårdnadshavare i utövandet av dessa uppgifter. Om en förälder gör sig skyldig till allvarligt våld mot den andra föräldern eller barnet, ställs höga krav på att samhället ingriper för att skydda barnet(jfr artikel 19 i barnkonventionen).

Om båda föräldrarna är vårdnadshavare och en av dem dör, får den andra vårdnadshavaren automatiskt ensam vårdnad om ett gemensamt barn (6kap. 9 § första stycket FB). Det är i de flesta fall när en förälder dör en bra ordning. Om en förälder har dödat den andra föräldern är det dock nästan alltid bäst för barnet att föräldern inte har vårdnaden om barnet.

Även i andra fall kan ett barn ha behov av en ny vårdnadshavare som kan fatta beslut till barnets bästa. Så kan t.ex. vara fallet när en förälder har blivit utsatt för allvarligt våld av den andra föräldern som innebär att han eller hon under en längre tid är förhindrad att utöva vårdnaden om barnet. Det kan också vara så att den döda föräldern hade ensam vårdnad om barnet och att barnet därför efter förälderns död saknar vårdnadshavare.

I 6 kap. föräldrabalken finns bestämmelser som tar sikte på dessa situationer. Om barnet står under båda föräldrarnas vårdnad och en av dem brister i omsorg om barnet, ska domstolen ge den andra föräldern ensam vårdnad. Om även den andra föräldern brister i omsorgen om barnet, är varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden eller den föräldern inte lever, ska domstolen flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 7–9 §§ FB).

Frågan kan prövas på talan av socialnämnden, som – vilket också Barnombudsmannen påpekar – är skyldig att ansöka om vårdnadsöverflyttning när den får kännedom om att någon åtgärd behöver vidtas i frågan om vårdnaden (5 kap. 2 § SoF). Denna skyldighet gäller även i den situationen att det finns en förälder i livet som är lämplig som vårdnadshavare och som skulle kunna föra talan för egen räkning.

Om det behövs kan domstolen besluta interimistiskt i en fråga om vårdnad (6 kap. 20 § första stycket FB). Ett yrkande om intermistiskt beslut handläggs med förtur i domstolarna och ett sådant beslut behöver därför normalt inte dröja särskilt länge. Redan gällande lagstiftning möjliggör därför i och för sig en snabb handläggning av en vårdnadsöverflyttning när det har förekommit allvarligt våld i familjen.

En överflyttning av vårdnaden förutsätter dock att det finns en lämplig person inom eller utanför barnets nätverk som vill ta över vårdnaden. De allmänna kraven för att kunna utses till särskilt förordnad vårdnadshavare är att personen är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran(6 kap. 2 § FB). Det innebär dock inte att den särskilt förordnade vårdnadshavaren nödvändigtvis behöver bo tillsammans med barnet eller i någon större utsträckning ta hand om den faktiska vården om barnet.

I vissa fall kan det finnas anledning att skilja den rättsliga vårdnaden från den faktiska vården när en särskilt förordnad vårdnadshavare ska utses, men det torde krävas att den särskilt förordnade vårdnadshavaren har kontakt med och god kännedom om barnet (se rättsfallet RH2001:5). Den som är underårig får inte utses till särskilt förordnad vårdnadshavare. För syskon ska samma person utses, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Om en vårdnadshavare ska utses efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har framställt önskemål om vem som ska utses, ska den personen förordnas om det inte är olämpligt (6 kap. 10 a § FB). Barnets åsikter behöver också beaktas (nuvarande 6 kap. 2 a § FB). Ibland kan det vara bättre för barnet att han eller hon får rota sig i ett familjehem, och att socialnämnden väcker talan om en överflyttning av vårdnaden – till familjehemsföräldrarna – först när det har visat sig att familjehemsplaceringen utfallit positivt för barnet. Det har nämligen ansetts att barnet bör ha ett etablerat gott förhållande till den tänkta vårdnadshavaren och att barnet kan och rimligen bör acceptera denna som vårdnadshavare (prop. 1981/82:168 s. 68, se även JO 2001/02 s. 204).

Dessa utgångspunkter bör fortfarande gälla när en särskilt förordnad vårdnadshavare ska utses. Samtidigt är det angeläget att möjligheten att frånta en förälder vårdnaden kan användas när det krävs för att tillgodose barnets bästa. Socialnämnden har ett ansvar för att skydda barn som far illa eller riskerar att fara illa(se 5 kap. 1 § SoL). När en förälder har dödat eller allvarligt skadat den andra föräldern aktualiseras detta ansvar.

Om den som har vårdnaden om barnet samtycker till behövliga insatser, kan de ges på frivillig väg. Om inte, kan barnet omhändertas med stöd av LVU. Barnet kan på så sätt få sina grundläggande behov av omsorg och vård tillgodosedda. I brottmålsprocessen kan barnet dessutom få stöd av ett målsägandebiträde eller i vissa fall av en särskild företrädare för barnet. Både frivilliga insatser och ett omhändertagande enligt LVU innebär dock att föräldern kvarstår som barnets vårdnadshavare.

Socialnämnden har emellertid en skyldighet att överväga frågan om vårdnadsöverflyttning så snart det finns ett behov(se prop. 2020/21:35).En vårdnadshavare som uppsåtligen har dödat eller allvarligt skadat den andra föräldern får så gott som alltid anses ha brustit i omsorgen om barnet på ett sådant sätt att det är till barnets bästa att föräldern inte längre har kvar vårdnadsansvaret (se 6 kap. 7 § FB).

Även om det redan i dag finns rättsliga förutsättningar att snabbt flytta över vårdnaden har det visat sig att det i praktiken ofta dröjer innan en vårdnadsöverflyttning sker. Av Socialstyrelsens rapport Vårdnadsöverflyttning i samband med allvarligt våld i familjen (2013) framgår att socialnämnden i stor utsträckning använder sig av möjligheten att väcka talan om överflyttning av vårdnaden när den ena föräldern har dödat den andra.

I hälften av de granskade ärendena dröjde det dock mer än ett år från det att barnen berövades sin förälder tills en överflyttning av den rättsliga vårdnaden gjordes. Ett skäl till det är att det kan vara svårt att hitta någon att flytta över vårdnaden till när det saknas lämpliga personer i barnets nätverk. Att det i de situationer som det är fråga om kan finnas svårigheter att snabbt hitta en lämplig person som vill åta sig ett uppdrag som särskilt förordnad vårdnadshavare är begripligt.

Uppdraget aktualiseras ofta i en för barnet mycket traumatisk situation där det uppstår svåra frågor att hantera. Det ställer höga krav på lämpligheten hos den som ska förordnas. En person kan känna betänkligheter inför att åta sig ett sådant uppdrag. Den förälder som dödat eller allvarligt skadat den andra motsätter sig också ibland att bli skild från vårdnaden, vilket kan verka avhållande när det gäller att acceptera ett uppdrag som särskilt förordnad vårdnadshavare.

Det är, trots detta, inte rimligt att det i fall när en vårdnadsöverflyttning krävs för att tillgodose barnets bästa tar lång tid innan överflyttningen kan genomföras. Regeringen anser därför att det finns ett behov att vidta åtgärder och att det inte är tillräckligt att – som Svea hovrätt är inne på – tydliggöra att socialnämnden, vid vård enligt LVU, övertar vårdnadshavarens bestämmanderätt i den utsträckning som det behövs för att genomföra vården.

Regeringen delar således utredningens bedömning att det, för att säkerställa att en snabb vårdnadsöverflyttning kan genomföras, bör införas en möjlighet att i vissa fall tillfälligt föra över vårdnaden till någon annan person – en tillfällig vårdnadshavare. Regleringen om tillfälliga vårdnadshavare bör placeras i föräldrabalken, i det kapitel där andra frågor om vårdnad regleras (6 kap.).

Källa:
Prop.2020/21:150 s. 86

Whatsapp