Barn som placeras i familjehem i tidig ålder eller som blir kvar under lång tid i samhällets vård måste få en så förutsägbar och trygg situation som möjligt. Dessa barn utvecklar i många fall en stark anknytning och relation till familjehemmet och kan behöva få stanna där.

Intentionen i den svenska sociallagstiftningen är sedan länge att barn ska återförenas med sina föräldrar, när syftet med vården har uppnåtts. Barn som är placerade i familjehem är dock inte en homogen grupp och behoven kan skifta stort. I de allra flesta fall är återföreningsprincipen för barnets bästa, men inte alltid.

Lagstiftningen innehåller vissa undantag från återföreningsprincipen och möjligheten att flytta över vårdnaden till familjehemmet enligt 6kap. 8 § FB är ett sådant undantag. Av 6kap. 8 § FB följer att om ett barn har stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och det är uppenbart att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till dem som tagit emot barnet, ska domstolen utse dessa till särskilt förordnade vårdnadshavare för barnet.

Enligt 6 kap. 8 § andra stycket SoL och 13 § tredje stycket LVU ska socialnämnden, när den unge varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § FB. Av lagstiftningen framgår inte vad som bör gälla fortsättningsvis, om övervägandet inte leder till att socialnämnden ansöker om vårdnadsöverflyttning eller om domstolen inte beslutar om vårdnadsöverflyttning.

Utredningen anser att det behöver klargöras att vårdnadsöverflyttning ska övervägas återkommande om ansökan inte görs i samband med övervägandet efter att barnet bott i samma familjehem under tre år. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna SoL och LVU om socialnämndens skyldighet att särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning när barnet varit placerat i samma familjehem under tre år ska kompletteras med en bestämmelse om att sådana överväganden därefter ska ske årligen i samband med rapporteringen av vården (se avsnitt 5 när det gäller utredningens förslag om rapportering av vården).

Enligt utredningen har antalet vårdnadsöverflyttningar till familjehemsföräldrar stadigt ökat, men sådana vårdnadsöverflyttningar förekommer ändå i relativt liten utsträckning sett till antalet barn som är långvarigt placerade i familjehem. Det saknas närmare uppgifter om hur denna utveckling har sett ut efter det att utredningen lämnade sitt slutbetänkande 2015.

Uppgifter från Socialstyrelsens statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga visar att det 2019 rapporterades att vårdnadsöverflyttning skett till familjehemsföräldrar för 340 barn. För 2018 rapporterades att vårdnadsöverflyttning skett till familjehemsföräldrar för 369 barn, 2016 för 356 barn, 2014 för 285 barn och 2013 för 259 barn. För 2015 och 2017 saknas fullständiga uppgifter. Även om antalet vårdnadsöverflyttningar har ökat under åren 2013–2019 finns, mot bakgrund av det stora antalet barn som är placerade i familjehem (se avsnitt 4.2), skäl att anta att socialnämnden inte överväger frågan om vårdnadsöverflyttning i den utsträckning som lagstiftningen ger utrymme för.

Av förarbetena till bestämmelsen i 6 kap. 8 § andra stycket SoL följer att det genom en överflyttning av vårdnaden skapas bättre möjligheter för kontinuitet och trygghet i vården. Att ett övervägande görs när barnet varit placerat i tre år i samma hem kan anses rimligt mot bakgrund av att de flesta barn som blir kvar länge i vården placerats i åldern noll till tre år. Tre år är då en lång tid satt i relation till barnets ålder och mognad.

Det kan inte uteslutas att det kan behövas längre tid i familjehemmet för att barnet ska ha rotat sig så att det kan anses vara till barnets bästa att vårdnaden flyttas över till familjehemmet, men det är angeläget att detta sker regelbundet. Vidare framgår det av förarbetena att socialtjänsten noga bör väga skäl för och emot och noga motivera och dokumentera det ställningstagande man kommer fram till. Av vikt är att alltid beakta hur barnets umgänge med föräldrarna har sett ut och hur det fungerat. I enskilda fall kan det genom praktiska hinder, t.ex. vistelse i fängelse, uppstå en situation som innebär långa familjehemsvistelser utan att grundanknytningen till föräldern bryts. Sådana omständigheter bör beaktas.

I förarbetena betonas även att det är det enskilda barnets bästa som ska vara avgörande vid dessa ställningstaganden (prop.2002/03:53s.86). Av förarbetena framgår således att det kan behövas längre tid i familjehemmet än tre år för att det ska anses vara till barnets bästa att vårdnaden flyttas över till familjehemmet, men det nämns inte hur nämnden fortsatt ska bevaka frågan om vårdnadsöverflyttning efter det att den unge varit placerad i samma familjehem under tre år, annat än att det ska ske regelbundet.

Den 1 november 2006 beslutade Socialstyrelsen om allmänna råd om socialnämndens ansvar vid behov av ny vårdnadshavare (SOSFS2006:20). De allmänna råden togs oförändrade över av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (se HSLF-FS 2017:47) i samband med att myndigheten tog över ansvaret för frågorna. I de allmänna råden anges att om socialnämnden vid övervägandet som görs när barnet varit placerat i tre år i samma hem kommer fram till att det inte finns skäl att påbörja en utredning om att flytta över vårdnaden bör förnyade överväganden göras varje gång en prövning görs av om vården med stöd av 3 § LVU ska upphöra och ett övervägande görs av om vården enligt socialtjänstlagen eller med stöd av 2 § LVU fortfarande behövs.

Även om förarbetena ger stöd för att socialnämnden, efter det att barnet varit placerad i samma familjehem under tre år, ska överväga frågan om vårdnadsöverflyttning regelbundet, framgår det inte där inom vilket tidsintervall sådana överväganden bör ske. Regeringen anser att det av lagstiftningen behöver framgå inom vilket tidsintervall som socialnämnden har en skyldighet att överväga frågan om vårdnadsöverflyttning efter det att barnet varit placerat i tre år.

En tydlig lagstiftning i detta avseende kan bidra till att frågan övervägs i den utsträckning som lagstiftningen ger utrymme för. Det kan i sin tur medföra att fler fall kan komma under domstolens prövning och att vårdnadsöverflyttningar kan komma till stånd i fler fall där förutsättningarna är uppfyllda, vilket skulle öka tryggheten för fler placerade barn.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns behov av att reglera frågan i lag. Tre år är en lång tid för ett barn sett i relation till barnets ålder och mognad. Efter tre år i samma familjehem har många barn utvecklat en stark anknytning och relation till familjehemmet och det bör i de flesta fall finnas tillräckligt med underlag för att bedöma barnets långsiktiga boende. De återkommande övervägandena bör därför kunna ske med relativt täta intervall.

Regeringen anser dock, i enlighet med utredningen, att det inte är rimligt att reglera att övervägandena ska ske med så täta intervall som en gång i halvåret. Regleringen bör i stället innefatta att sådana överväganden ska göras årligen. Regeringen vill understryka att utgångspunkten fortfarande är att överväganden om vårdnadsöverflyttning ska göras så snart det finns ett behov. Det kan innebära att övervägandena behöver göras oftare än en gång per år.

Sammanfattningsvis anser regeringen att bestämmelserna om socialnämndens skyldighet att särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § FB när barnet har varit placerad i samma familjehem under tre år, ska kompletteras med en skyldighet för socialnämnden att även efter denna tidpunkt årligen överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden.

Enligt utredningen bör de årliga övervägandena ske i samband med att den särskilda socialsekreteraren rapporterar till nämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarens förhållanden utvecklar sig och, om vården ska fortsätta, hur den ska inriktas och utformas (se utredningens förslag i avsnitt 5).

Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att i lag reglera om i vilket sammanhang överväganden om vårdnadsöverflyttning bör ske. Utgångspunkten behöver alltjämt vara att sådana överväganden sker så snart det finns ett behov, men efter viss tid årligen, dvs. minst en gång per år. Även om det finns goda skäl för att de fortsatta övervägandena bör ske i samband med att nämnden överväger om vården fortfarande behövs och hur den bör inriktas och utformas enligt 6 kap. 8 § första stycket SoL och 13§ första stycket LVU eller i samband med att nämnden prövar om vården ska upphöra enligt 13 § andra stycket LVU, skulle lagstadgade krav om detta kunna medföra att frågan inte övervägs så snart det finns ett behov.

Källa:
Prop.2020/21:35 s. 14

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Hur mycket ska barnen vara delaktiga i vår skilsmässa?








Hur mycket ska vi involvera barnen och hur mycket ska de få säga vad de vill? Det kom en ny lagstiftning 2020 för att se till barnens rättigheter. Är det något som även påverkar synen på barnens rättigheter vid skilsmässa?

Om barnen har farit illa av skilsmässan, krävs det då av föräldrarna att de ska lyssna på barnen? Närmare bestämt att barnen får bo kvar där de är trygga och där de vuxit upp tillsammans med en förälder som har de bästa ekonomiska förutsättningarna?

Svar:

Läs mer ...