För att förebygga våld behöver vi förstå vilka faktorer som påverkar riskerna för att våld ska utövas, vilket kan förklaras utifrån kunskapen om risk- och sårbarhetsfaktorer samt skyddande faktorer och samspelet dem emellan. Riskfaktorer ökar sannolikheten eller risken för att en viss typ av problematik ska uppstå eller yttra sig. En skyddsfaktor är något som ökar motståndskraften hos en individ och som stärker chanserna för positiv utveckling trots närvaron av riskfaktorer.

Olika våldsformer har ofta gemensamma bakomliggande riskfaktorer, som en våldsam uppväxt, missbruks- eller beroendeproblematik, försummelse, social isolering, rigida könsroller eller vissa sociala eller kulturella normer.

Den så kallade socio-ekologiska modellen utgör ett exempel på en förklaringsmodell för samspelet mellan olika faktorer på olika nivåer. Modellen används dels för att påvisa vilka faktorer som ökar risken för att någon ska utöva våld eller bli utsatt för våld, dels för att illustrera att hela livsmiljön innehåller en mängd risk- och skyddsfaktorer för våld.

Den socio-ekologiska modellen tydliggör också behovet av att verka på olika nivåer för att få en större effekt av det våldsförebyggande och våldsbekämpande arbetet. (Se figuren i betänkandet - TT)

Den socio-ekologiska modellen utgör bland annat en av Världshälso-organisationens (WHO) utgångspunkter för våldspreventivt arbete. Riskfaktorer som bedöms kunna öka risken för att ett barn kan utsättas för våld, kan finnas på flera olika nivåer, kopplat till individer, relationer, närmiljö och samhälle.

WHO lyfter, bland andra, fram följande faktorer till de olika nivåerna:

• Individ (ontogenisk nivå)
Riskfaktorer på individnivå kopplas dels till demografiska egenskaper såsom ålder, utbildning och inkomstnivå dels till exempelvis psykisk ohälsa, missbruk, anti-socialt eller aggressivt beteende eller tidigare erfarenheter av att ha varit utsatt för övergrepp.

• Relationer (mikronivå)
Riskfaktorer på relationell- eller mikronivå kopplas till familj, vänner, intima partner- och kamratrelationer. Det handlar exempelvis om bristande anknytning, dysfunktionell, våldsam eller annars instabil hemmiljö, eller om attityder till våld och kriminalitet i umgängeskretsen.

• Närmiljö (meso)
Riskfaktorer i närmiljön handlar om rådande omständigheter i närområdet så som hög arbetslöshet, utbredd fattigdom eller begränsade ekonomiska möjligheter, instabila boendeförhållanden,social isolering eller hög förekomst av samhällsvåld.

• Samhälle (makro)
Riskfaktorer på samhällsnivå kan exempelvis kopplas till en ekonomisk, utbildnings-, social- eller hälsopolitik som bidrar till att upprätthålla ekonomisk eller social ojämlikhet mellan grupper i samhället. Det handlar även om sociala och kulturella normer och värderingar som understödjer våld, och om skadliga normer kopplat till maskulinitet och kön.
Riskfaktorer markerar risk på en generell nivå och inte i förhållande till specifika händelser. Riskfaktorer på gruppnivå förklarar eller förutsäger därför inte nödvändigtvis risken för ett enskilt barn. Det innebär att kunskapen om riskfaktorer på generell nivå kan och bör användas i arbetet med förebyggande insatser, men är problematiskt att använda som beslutsstöd som rör enskilda barn.
Om bedömningen i ett enskilt fall enbart baseras på närvaron eller frånvaron av generella riskfaktorer är det lätt att missa utsatta barn eller våldsutövare som inte passar in i den bild som riskfaktorerna ger.

Skyddande faktorer kan fylla en kompensatorisk funktion genom att de motverkar effekten av väl kända risker och gynnar barnets förmåga att anpassa sig till andra individer och sin närmiljö. En god kognitiv förmåga och goda skolprestationer, god självkänsla, positiva kamratkontakter och fritidsaktiviteter är exempel på skyddande faktorer för barn som i övrigt befinner sig i en svår livssituation.
Ett barns förutsättningar att klara svåra hemförhållanden ökar om det finns en trygg relation till vuxna utanför familjen. Att få hjälp att hantera sin aktuella situation så bra som möjligt samt hjälp att bearbeta traumatiska eller smärtsamma upplevelser, är exempel på andra viktiga skyddande faktorer.

Begreppet resiliens definieras som förmåga att hantera oväntade situationer (capacity of the unexpected). Det kan också översättas till stresstålighet, motståndskraft eller återhämtningsförmåga. Begreppet resiliens används för att beskriva skyddande faktorer eller processer som motverkar negativa konsekvenser till följd av risker i form av ogynnsamma socioekonomiska villkor, fattigdom, psykisk sjukdom, misshandel och andra svåra livshändelser. Resiliens handlar dock inte enbart om att undersöka vilka barn-, familje- eller omgivningsfaktorer som är involverade utan även om att förstå hur sådana faktorer kan bidra till positiva konsekvenser eller utfall i ett barns liv.

Att uppmärksamma underliggande mekanismer av detta slag, lyfts fram som nödvändigt för att föra forskningen framåt samt för att kunna bestämma lämpliga preventions- och interventionsstrategier. Fokus bör inte enbart ligga på individuell motståndskraft såsom en positiv utveckling hos enskilda barn trots missförhållanden i familjen. Även om det finns begränsningar i form av exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa inom familjen kan det finnas styrkor och potential i familjen som gör att den inte bör avfärdas som rakt igenom dysfunktionell. På samma sätt som resurser utanför familjen kan motverka en negativ utveckling, kan viktiga processer inom familjer skapa sammanhållning, som i sin tur innebär en motståndskraft mot stress.
Ett salutogent förhållningssätt handlar om att ta fasta på faktorer som främjar hälsa och som därmed har en skyddande effekt. Faktorer som framhålls i sammanhanget är bland annat att individens upplevelse av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan skapa motståndskraft mot påfrestningar av olika slag.

Ett begrepp för detta är KASAM som står för Känsla Av SAMmanhang. Med avstamp i detta synsätt bedöms barn ha större chans att möta svårigheter på ett konstruktivt sätt om de upplever att de kan överblicka, förstå och se ett sammanhang i sin situation. Vidare ges ett barn som växer upp under trygga och stabila förhållanden, bättre förutsättningar att utveckla sådana kompetenser än de barn som växer upp under otrygga förhållanden.
Det salutogena förhållningssättet lyfts exempelvis som ett viktigt perspektiv i arbetet mot psykisk ohälsa.
Folkhälsomyndigheten lyfter bland annat att för ett hälsofrämjande arbete krävs kunskap om skyddsfaktorer, exempelvis goda sociala relationer till familj och vänner och att vara fysiskt aktiv, som kan bidra till att hälsan bibehålls eller förbättras. Ett hälsofrämjande, eller salutogent, förhållningssätt kännetecknas enligt Folkhälsomyndigheten av ambitionen att identifiera och stärka individens egna resurser och att öka delaktighet och tilltro till den egna förmågan. Det kan handla om insatser på befolknings-och gruppnivå, men även om att stödja den enskilda individen att ta eget ansvar för sin hälsa.

Betydelsen av ett salutogent förhållningssätt och känsla av sammanhang kan även kopplas till förskola och skola. I en rapport från Skolverket framhålls att barns och ungas möte med förskolan och skolan bör främja upplevelser av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet samt en känsla av sammanhang, och att dessa begrepp behöver också förstås utifrån ett subjektivt perspektiv. För förskola och skola kan KASAM i praktiken innebära att arbeta med trygghet, trivsel, goda relationer med kamrater och vuxna, känslan av att tillhöra ett sammanhang där man blir sedd och accepterad som person samt möjligheten till undervisning som främjar begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Den socio-ekologiska modellen pekar på behovet av att insatserna som ges omfattar flera nivåer och flera kontexter eller miljöer samtidigt. Med så kallade multimodala insatser menas att man arbetar parallellt mot flera olika riskområden och riskfaktorer med hjälp av olika metoder eller behandlingstekniker, så som föräldrastödsinsatser, individuellt inriktade insatser eller specifika stödinsatser för att klara skolan. Det innebär att flera professioner, exempelvis behandlare, specialpedagoger, läkare och lärare blir involverade och att insatser har olika syften, till exempel att åstadkomma en beteendeförändring eller ändra omgivningens förhållningssätt.

Att tänka multimodalt innebär också att beakta samsjuklighet, kombinera olika psykologiska behandlingsmodeller, använda pedagogiska insatser samt tänka på att familjen kan behöva ekonomiskt stöd och avlastning i någon form eller att det kan finnas behov av en viss form av hälso- och sjukvårdsinsatser.

Bland strategier som WHO lyfter fram som betydelsefulla för ett effektivt våldsförebyggande arbete finns exempelvis strategier som att främja jämställdhet för att förebygga mäns våld mot kvinnor och att förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. Den genusförändrande ansatsen är viktig när det gäller våld i allmänhet och den tycks särskilt viktig när det handlar om att förebygga våld i nära relationer.

Källa:
SOU 2022-70 sid. 128

 

Pin It

Om hemsidan

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Ansvarig utgivare
Tomas Törnqvist
Socionom och verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons