Samtal med barn i frågor om vårdnad, boende och umgänge aktualiseras alltid inom ramen för s.k. snabbupplysningar och utredningar. Sådana samtal kan dock även förekomma inför att socialnämnden ska lämna andra upplysningar eller godkänna ett avtal mellan föräldrarna i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt inom ramen för samarbetssamtal och under medling.

När socialnämnden bedömer att ett samtal med ett barn bör äga rum och barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över frågan om huruvida ett samtal ska hållas. Barnets medgivande är då både en nödvändig och tillräcklig förutsättning för ett samtal. Det innebär att vårdnadshavarens samtycke till samtalet i dessa fall inte behövs och att samtalet t.o.m. kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja.

Om ett barn inte har uppnått en sådan ålder och mognad att barnet självt kan bestämma i frågan, kan en vårdnadshavare i de flesta fall förhindra att ett barn hörs (se 6 kap. 11 och 13 §§ FB). Sedan 2010 gäller dock att socialnämnden i utredningar om behovet av att ingripa till ett barns skydd eller stöd, s.k. barnavårdsutredningar, kan tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller i utredningar på initiativ av socialnämnden om överflyttning av vårdnaden på grund av att vårdnadshavaren brister i omsorgen om barnet eller då ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet(11 kap. 10 § tredje stycket SoL).

I betänkandet Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag föreslås att socialtjänsten ska kunna samtala med barn utan vårdnadshavarens samtycke även i samband med s.k. förhandsbedömningar (SOU 2020:47 s. 800). Betänkandet bereds f.n. i Regeringskansliet.

Utredningen har föreslagit att det ska införas en lagstadgad rätt för barn att, även om vårdnadshavarna motsätter sig det, uttrycka sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge i ett samtal med en företrädare för socialnämnden. Detsamma föreslås gälla för samtal med en medlare. Det är viktigt att bestämmelserna om barns rätt att komma till tals och bli hörda är verkningsfulla och att det inte finns hinder mot att de följs. Regeringen delar utredningens bedömning att barns rätt att komma till tals trots att en vårdnadshavare motsätter sig det bör stärkas ytterligare.

Barnkonventionen ger barn en absolut rätt att, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ, komma till tals i frågor som rör dem själva. Den mest uppenbara företrädaren för ett barn är dess föräldrar. I vissa fall, t.ex. när ett vårdnadsmål pågår mellan föräldrarna, finns det dock en risk för intressekonflikter mellan barnet och en av eller båda föräldrarna. I dessa fall finns det ett behov att säkerställa att barnet ges förutsättningar att komma till tals i ett samtal med en annan företrädare (se CRC/C/GC/12 p. 35 och 36).

Antalet vårdnadstvister i domstol har ökat markant under den senaste tioårsperioden. Det finns vidare uppgifter i utredningen om att konfliktnivån i många av dem är hög och att t.ex. förekomsten av skyddade personuppgifter har ökat. Det talar för att det i sådana processer många gånger finns en risk för intressekonflikter mellan barnet och åtminstone den ena föräldern. Utredningen lyfter också fram att det förekommer att en vårdnadshavare motsätter sig att ett barn hörs inom ramen för en utredning eller inför att snabbupplysningar ska lämnas. En utökad möjlighet för socialnämnden att samtala med ett barn utan samtycke från vårdnadshavaren behövs för att säkerställa dessa barns rätt att komma till tals.

Barn bör även i andra sammanhang ha motsvarande rätt att tala med en företrädare för socialnämnden i en fråga om vårdnad, boende eller umgänge, t.ex. inför att socialnämnden ska godkänna ett avtal mellan föräldrarna. Det kan dock förutsättas att samtal mot föräldrarnas vilja mycket sällan kommer att bli aktuellt i sådana situationer. Det handlar här om att föräldrarna i samförstånd, och ibland med socialnämndens hjälp, frivilligt träffar en överenskommelse, och behovet av att i sådana fall tvinga fram ett hörande av barnet torde vara högst begränsat.

För att inte barnets rätt att komma till tals ska vara beroende av att barnet på egen hand förmår initiera ett samtal, bör regleringen lagtekniskt utformas som en rätt för socialnämnden att höra barnet. Någon motsvarande rätt för en medlare att mot en vårdnadshavares vilja höra barnet bör inte införas. Socialnämnden har lång erfarenhet av att samtala med barn, även när en vårdnadshavare motsätter sig det, och har lokaler som många gånger är särskilt anpassade för ändamålet. Det är inte alla gånger fallet med en medlare. Medlare är dessutom ofta privata uppdragstagare, och att tvångsvis begränsa föräldraansvaret bör vara förbehållet en offentlig aktör. Därtill bygger medling på föräldrarnas frivilliga medverkan och vilja att komma överens. Behovet att höra ett barn mot en vårdnadshavares vilja torde därför i praktiken vara ytterst begränsat. Om en vårdnadshavare motsätter sig att medlaren samtalar med barnet, kan barnets rätt att komma till tals ändå garanteras i samverkan med socialnämnden och domstolen.

Det bör understrykas att om ett samtal ska hållas med ett barn, är det alltid angeläget att socialnämnden i första hand eftersträvar att få vårdnadshavarnas godkännande till att ett samtal hålls. Om den ena av eller båda vårdnadshavarna motsätter sig ett samtal med barnet, bör den som ska hålla samtalet vara lyhörd för de skäl som vårdnadshavaren anger. Vårdnadshavaren är den som känner sitt barn bäst och de allra flesta vårdnadshavare vill barnet väl.

Det kan i vissa situationer vara bäst för ett barn att ett samtal inte hålls. Enbart det faktum att det pågår en process i domstol behöver inte innebära att det finns en intressekonflikt mellan barnet och dess föräldrar och att dessa inte klarar av att företräda barnet. Ett samtal med ett barn mot en vårdnadshavares vilja bör således alltid föregås av noggranna överväganden. Eftersom ett samtal med ett barn mot en vårdnadshavares vilja innebär ett ingrepp i principen om vårdnadshavarnas beslutanderätt bör vårdnadshavarna alltid informeras innan samtalet med barnet äger rum.

Närett samtal ska hållas med ett barn bör socialnämnden också kunna råda över under vilka omständigheter samtalet äger rum. Om socialnämnden anser att det behövs, ska samtalet även kunna hållas utan att vårdnadshavaren är närvarande. Det kan, som även bl.a. JO påpekar, vara praktiskt svårt att få till stånd ett samtal om båda vårdnadshavarna motsätter sig ett samtal. Frivillig medverkan och bästa möjliga samarbete med vårdnadshavarna är därför även av det skälet alltid att föredra.

När fråga uppkommer om att höra ett barn inom ramen för en vårdnadstvist i domstol, torde det emellertid sällan vara fråga om att båda vårdnadshavarna motsätter sig ett samtal med barnet. I en sådan situation kan ett samtal praktiskt komma till stånd genom ett samarbete med den andra föräldern. Förslaget kommer därför särskilt att stärka barns rätt att komma till tals i situationer när det är en vårdnadshavare som motsätter sig att barnet hörs.

Det är dock viktigt att socialnämnden, när en vårdnadshavare motsätter sig ett samtal, är uppmärksam på risken att ett hörande av barnet i den situationen uppfattas som att nämnden, utan sakliga skäl, tar ställning för den andra föräldern och kanske rent av sätter barnet i en svår sits. Socialnämnden bör därför även i en sådan situation vara lyhörd för de skäl som vårdnadshavaren anför mot att barnet hörs och i första hand söka samförstånd kring det angelägna i att barnets rätt till delaktighet tillgodoses och att det sker på ett för barnet bra sätt.

Källa:
Prop.2020/21:150 s. 50


Pin It

Om hemsidan

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Ansvarig utgivare
Tomas Törnqvist
Socionom och verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons