Bakgrund

Pappan och mamman har två barn gemensamt. Pappan dömdes 2014 till tre månaders fängelse för bland annat misshandel av barnen. Vårdnaden om barnen, deras boende samt deras rätt till umgänge med sina föräldrar har varit föremål för tvist tidigare som avslutades genom en dom 2015 och i ett mål från 2015. I den senare domen förordnade tingsrätten att vårdnaden om barnen alltjämt skulle vara gemensam, att barnen skulle bo tillsammans med mamman och att de skulle ha rätt till umgänge med pappan, med viss upptrappning; inledningsvis ett kortare umgänge med umgängesstöd och på sikt helgumgänge.

Pappan ansökte om stämning mot mamman och yrkade att barnen ska bo tillsammans med honom samt i andra hand ska ha rätt till visst umgänge med honom. Yrkandena framställdes även interimistiskt. Mamman bestred pappans yrkanden och yrkade för egen del ensam vårdnad om barnen och i andra hand att barnen ska bo tillsammans med henne. Även hennes yrkanden framställdes interimistiskt. 2017 avslog tingsrätten samtliga interimistiska yrkanden med innebörd av att den gemensamma vårdnaden gäller tills vidare och att barnen ska bo tillsammans med mamman.

 

Hovrättens riskbedömning

I det här målet finns två huvudsakliga risker att beakta: risken för att barnen utsätts för våld eller kränkningar från pappan och risken för att mamman exkluderar honom från barnens liv.

I fråga om risken för att barnen utsätts för våld eller kränkande behandling från pappan är det förhållandet att han har dömts för misshandel mot barnen en betydelsefull riskfaktor. Beträffande risken för att han ska utsätta dem för våld eller kränkningar i framtiden gör emellertid hovrätten ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnen bör således den nu mycket begränsade risken inte tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen av pappans lämplighet som omsorgsperson för barnen.

I fråga om risken för att mamman exkluderar pappan från barnens liv gör hovrätten följande bedömning. Mamman har haft barnen boende hos sig sedan början av 2014, och under den tiden har bara ett fåtal försök till umgänge mellan barnen och pappan ägt rum. Det senaste försöket ägde rum i september 2016. Av vad som framkommit om detta umgängesförsök gör hovrätten bedömningen att mamman inte har gjort allt hon kunnat för att förmå barnen att umgås med pappan. Mamman har hänvisat till att barnen själva inte vill träffa honom.

I en så avgörande fråga som barnens relation till en förälder är det dock inte möjligt att överlåta bestämmanderätten till små barn. När det är fråga om såpass små barn har deras boendeförälder ett stort ansvar för att använda sin föräldraauktoritet på ett sådant sätt som tingsrätten har beskrivit i domen. Detta har mamman inte gjort, vilket medför en betydande risk för att barnens relation till pappan skadas på såväl kort som lång sikt. Ju längre tid som går utan att barnen får träffa honom, desto större är risken för att den negativa påverkan på deras relation blir bestående. Vidare finns det en risk för att barnen av lojalitet med mamman med tiden påverkas alltmer av hennes motvilja mot pappan.

Förutom att mamman inte har medverkat till umgänge mellan barnen och pappan så har hon enligt hovrättens bedömning brustit i sin skyldighet att lämna upplysningar till honom om förhållanden som kunnat främja umgänget. Hon har exempelvis inte förrän i efterhand informerat pappan om ett tillfälle då ett av barnen behövt akut sjukvård. Några särskilda skäl mot att lämna sådana upplysningar finns inte i detta fall.

Socialnämnden har genomfört en vårdnads-, boende- och umgängesutredning och därefter en kompletterande utredning gällande barnen. Utredarna har konstaterat att det som talar emot gemensam vårdnad i detta fall inte är att pappan är olämplig som förälder, utan att han och mamman inte har något som helst samarbete kring barnen och att det därmed blir svårt för dem att fatta gemensamma beslut.

Utredarna har bedömt att det inte finns risk för att pappan skulle utsätta barnen för något som inte är bra för dem, och att pappan är den som sannolikt bäst skulle tillgodose barnens rätt till kontakt med båda föräldrarna. Vidare har de bedömt att det är viktigt att barnen får bilda sig en egen uppfattning om vem deras pappa är och börja bygga upp en relation till honom igen, även om det enligt utredarna nästintill är omöjligt att föreställa sig hur det skulle gå till att få igång ett umgänge mellan pojkarna och pappan.

Hovrätten instämmer i utredarnas bedömning att det är till barnens bästa att de får bygga upp en relation till sin pappa och bilda sig en egen omfattning om vem han är, så att de i framtiden kan ha möjlighet till en god och nära relation till båda sina föräldrar. I förhållande till detta är mammans beteende en risk som ska beaktas i bedömningen av vårdnad, boende och umgänge.

Källa:
Svea Hovrätt
Mål nr 11396-17 

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).