Rättsliga utgångspunkter

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § föräldrabalken). Detta innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rättvisa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska särskilt beaktas barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna men även risken för att barnet utsätts för övergrepp eller annars far illa.

Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.

Utgångspunkten är att gemensam vårdnad i de allra flesta fall är en bra vårdnadsform ur ett barns perspektiv. Omständigheter i det enskilda fallet kan dock tala emot gemensam vårdnad. Sådana omständigheter kan vara att en av föräldrarna är olämplig som vårdnadshavare eller att parterna har en djup konflikt och att det därför är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet.

Vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna ska rätten, enligt 6 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken, fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen uttalas bland annat att gemensam vårdnad kräver att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete.

Högsta domstolen har uttalat att gemensam vårdnad får anses förutsätta att det finns en realistisk möjlighet för föräldrarna att gemensamt och inom rimlig tid lösa de frågor som rör barnet och hantera de delade meningar som kan finnas, utan att de mer regelmässigt behöver hjälp utifrån för att fatta beslut och utan att det uppstår ständiga konflikter som drabbar barnet (NJA 2007 s. 382).

Att ett barn ska ha rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med framgår av 6 kap. 15 § föräldrabalken. Föräldrarna har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses så långt det är möjligt. Om barnets föräldrar har gemensam vårdnad och barnet ska umgås med en förälder det inte bor tillsammans med ska den andra föräldern dessutom lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det.

Skyldigheten att lämna upplysningar innebär att boendeföräldern måste informera umgängesföräldern om eventuell planerad utlandsresa eller flytt för barnet, men också om barnets hälso- och sjukdomstillstånd och andra mindre ingripande frågor. Det är viktigt för barnet att umgängesföräldern inte framstår som en utomstående person utan att denne kan leva med i barnets vardag och vara så insatt i barnets situation att barnet på ett naturligt sätt kan vända sig också till den föräldern för råd och stöd. Umgängesföräldern kan därför behöva upplysningar också om t.ex. barnets skolgång, kamratrelationer, fritidsintressen m.m. En ovilja att lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget kan utgöra ett inslag i en mera allmän obenägenhet att främja kontakten mellan barnet och umgängesföräldern, något som i sin tur kan vara ett tecken på att vårdnadssituationen bör omprövas.

Källa:
Svea Hovrätt
Mål nr 11396-17

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).