Rättsförhållandet mellan barn och föräldrar regleras i föräldrabalken som infördes år 1950. Regleringen byggde då på tidigare lagar om barn utom äktenskap från år 1917 och barn i äktenskap från år 1920. Lagarna innebar att gifta föräldrar hade gemensam vårdnad om barn medan mamman hade ensam vårdnad om barn utom äktenskapet.

År 1968 infördes regler för verkställighet av domstols avgörande i frågor om bl.a. vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Tidigare hade de allmänna exekutionsreglerna i utsökningslagen tillämpats i dessa frågor. Familjerätten har sedan början av 1970-talet genomgått stora förändringar. Utvecklingen har styrts av strävanden att tillgodose barnets intressen i relation till föräldrarna.

År 1973 ändrades bestämmelserna om vårdnad så att frågan om vem av makarna som har ansvaret för separationen saknar betydelse vid avgörande av vem av dem som ska få vårdnaden om barnet. På samma gång stärktes pappors möjlighet att få vårdnad om sina barn när föräldrarna inte var gifta med varandra (prop. 1973:32).

År 1976 infördes en möjlighet för ogifta föräldrar att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om barnet. Nu utmönstrades också termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen (prop. 1975/76:170).

År 1983 genomfördes lagändringar med innebörden att föräldrar efter en skilsmässa kan ha gemensam vårdnad om barnen utan att ett särskilt domstolsbeslut behövs (prop. 1981/82:168).

År 1991 genomfördes ändringar med syftet att särskilt underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning skulle ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skulle lösas. Ett viktigt inslag i reformen var samarbetssamtal, dvs. samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker komma överens i frågor om vårdnad och umgänge. Kommunerna blev nu skyldiga att erbjuda föräldrar sådana samtal. Genom reformen infördes också en möjlighet för domstolen att ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. När det gäller ogifta föräldrar innebar reformen att föräldrarna kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. Lagen fick en uttrycklig bestämmelse om att domstolen, när gemensam vårdnad inte är aktuell, vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (prop. 1990/91:8).

År 1993 infördes en bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av en umgängesfråga ska beakta risken för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa (prop. 1992/93:139).

År 1996 reformerades lagstiftningen när det gäller barns rätt att komma till tals i mål om vårdnad och umgänge. En bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av barnets bästa ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad infördes. Reformen innebar också att den som gör en utredning i mål om umgänge och vårdnad ska försöka klarlägga barnets inställning (prop. 1994/95:224).

År 1998 genomfördes en ny reform med syftet att ytterligare framhäva vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrarna att i så hög grad som möjligt komma överens (prop. 1997/98:7). Ett viktigt inslag var satsningen på socialnämndens arbete. Föräldrar som är överens kan från denna tidpunkt reglera vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av socialnämnden.

Ett annat syfte med reformen var att gemensam vårdnad framöver skulle användas i större utsträckning. Domstolens möjlighet att besluta om gemensam vårdnad vidgades och domstolen får möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig det, under förutsättning att detta är bäst för barnet.

Reformen innebar också att det infördes en möjlighet att besluta om umgänge vid gemensam vårdnad. Det blev nu även möjligt att vid gemensam vårdnad besluta vem av föräldrarna som barnet ska bo tillsammans med. Detta innebar att domstolen även får möjlighet att besluta om s.k. växelvist boende. Bestämmelserna om att hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnet ålder och mognad gjordes nu tillämpliga även på mål om barns boende och vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal.

Genom 1998 års vårdnadsreform infördes även portalparagrafen om barnets bästa. Av paragrafen följde att barnets bästa skulle komma i främsta rummet när frågor om vårdnad, boende och umgänge avgjordes. Nu markerades alltså att barnets bästa alltid ska finnas med som en utgångspunkt för bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i kapitlet tar avstamp i denna paragraf.

De senaste större ändringarna gjordes år 2006. Genom reformen genomfördes flera större ändringar i föräldrabalkens regler om vårdnad, boende och umgänge. Syftet med reformen var framför allt att stärka barnrättsperspektivet. Barnets bästa tydliggjordes och ska sedan dess vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § FB).

Genom reformen markerades att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av att träffa barnet. Genom reformen lyftes också risken för att barnet far illa fram som ett förhållande av särskilt viktigt slag vid bedömningen av barnets bästa.

Av 6 kap. 2 a § andra stycket FB framgår sedan dess att vid bedömningen av barnets bästa ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Kan en sådan risk förutses ska den väga tungt vid bedömningen av barnets bästa. Gemensam vårdnad förutsattes i de allra flesta fall vara en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform och den möjlighet som tidigare införts för domstolen att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja lämnades därför orörd.

Samtidigt ansågs det vara viktigt att domstolen tar en förälders motstånd mot gemensam vårdnad på allvar. Om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för övergrepp, ansågs det i princip vara bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Av stor betydelse ansågs också vara föräldrarnas förmåga att samarbeta. Mot den bakgrunden infördes en uttrycklig bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av vårdnadsfrågan ska fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet (6 kap. 5 § FB). Utrymmet för att döma till ensam vårdnad blev större.

Genom 2006 års vårdnadsreform gjordes även vissa ändringar när det gäller barnets rätt till umgänge. Socialnämnden får nu väcka talan om umgänge i domstol, t.ex. om barnet riskerar att fara illa (6 kap. 15 a § FB). I undantagsfall ska umgänge kunna ske på annat sätt än genom att barnet träffar föräldern, t.ex. genom telefon eller brev. Barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära lyftes också fram i lagen (6 kap. 15 a § FB).

För att förbättra barnets rätt att komma till tals i mål om vårdnad, boende och umgänge infördes en regel om att socialnämnden innan den lämnar s.k. snabbupplysningar till domstolen ska höra barnet om det är lämpligt (6 kap. 20 § FB). För att markera att ett interimistiskt beslut inte ska fattas i alla fall det yrkas infördes en bestämmelse med innebörd att ett sådant beslut endast ska fattas när det behövs (6 kap. 20 § FB).

Det infördes också en bestämmelse med innebörd att den som genomför en utredning om vårdnad, boende eller umgänge ska lämna en rekommendation till beslut om det inte är olämpligt (6 kap. 19 § FB).

Ett viktigt ändamål med 2006 års vårdnadsreform var att underlätta för föräldrar att komma överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det infördes en generell skyldighet för domstolen att, om det är inte är olämpligt, verka för samförståndslösningar i indispositiva tvistemål (42 kap. 17 § rättegångsbalken [RB]). I mål om vårdnad, boende och umgänge innebär det att domstolen ska verka för att föräldrarna når en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa om det inte är olämpligt.

Det var också nu som möjligheten för domstol att ge uppdrag åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning infördes (6 kap. 18 a § FB). 2006 års vårdnadsreform innebar också att handläggningen av verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge och liknande frågor flyttades från förvaltningsdomstol till de allmänna domstolarna (21 kap. 1 § FB).

Källa:
SOU 2017:6 s. 96.

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).