Skatteverket kan efter ansökan registrera en sekretessmarkering i folkbokföringsdatabasen för en person som bedöms behöva skydd för sina personuppgifter. Sekretessmarkering är den minst ingripande formen av skyddade personuppgifter. I ett fåtal fall görs ansökan av någon annan än den person som har skyddsbehov, t.ex. av Polismyndigheten.

En sekretessmarkering är en administrativ åtgärd som inte har några rättsverkningar. Den har alltså ingen annan betydelse än att vara en varningssignal om behovet av en noggrann sekretessprövning innan en sekretessmarkerad uppgift lämnas ut (jfr 5 kap. 5 § OSL). 5 Enligt Skatteverkets praxis är en förutsättning för en sekretessmarkering att det finns ett konkret och allvarligt hot som riktas mot den enskilde. Därutöver finns inga formella krav för att få en sekretessmarkering.

Enligt 17 a § folkbokföringslagen ska Polismyndigheten och socialnämnden på Skatteverkets begäran lämna biträde vid utredning av frågor om kvarskrivning eller sekretessmarkering i folkbokföringen. Skatteverket gör nästan alltid en förfrågan till Polismyndigheten om ett yttrande angående hur allvarlig den potentiella hotbilden mot personen är. Det är alltså Polismyndigheten som gör själva hotbildsbedömningen.

I Skatteverkets beslutsunderlag finns också ofta ingivna intyg från sociala myndigheter och mer sällan även beslut om kontaktförbud eller domar. Skatteverket bifaller aldrig en ansökan om sekretessmarkering bara på uppgifter från en enskild utan sådana uppgifter måste vinna stöd av annan utredning i målet.

Skatteverkets beslut avseende sekretessmarkering av uppgifter i folkbokföringsregistret är inte överklagbart (se RÅ 2006 ref. 61). Förfarandet vid bedömningen av behovet av skydd för uppgifter i folkbokföringen på grund av våld, hot eller annan förföljelse är inte författningsreglerat. Som Folkbokföringsutredningen framhöll innebär detta att det är svårt att förutse när ett sådant skydd ska ges. Utredningen ansåg att det var ett problem att det saknades möjlighet till överprövning (se SOU 2009:75 s. 407 och 408).

Källa:
SOU 2017:6 sid. 385.

Tweet

Whatsapp