Under 1980-talet förekom en tidvis både livlig och känsloladdad debatt kring tvångsomhändertagande av barn. En allvarlig kritik som riktades mot 1980 års lag var att förutsättningarna för tvångsåtgärd var alltför allmänt och vagt utformade.

Socialberedningen fick till uppgift att följa tillämpningen av LVU och om nödvändigt göra en översyn av lagen. I sitt betänkande (SOU 1986:20) föreslog Socialberedningen att lagen skulle ange några huvudtyper av situationer som barn och ungdomar far illa av i sin hemmiljö. Socialberedningens betänkande med förslag om en ny lag kom dock inte att läggas till grund för lagstiftning.

En särskild utredare tillsattes med uppgift att göra en mer begränsad översyn av LVU. På grundval av utredarens förslag utarbetades en proposition som resulterade i 1990 års lag. Även om Socialberedningens förslag till ny lag avvisades var metoden att precisera situationer där barnet typiskt sett for illa den metod som lagstiftaren använde sig av i 1990 års lag.

Därutöver preciserades barnets vårdbehov ytterligare i den nya lagen. I miljöfallen kompletterades lagtexten med några av de svåraste problemsituationerna, nämligen misshandel och otillbörligt utnyttjande. Även i beteendefallen ändrades lagtexten i förtydligande syfte. Något annat socialt nedbrytande beteende ersatte uttrycket ”något annat därmed jämförbart beteende”.

Begreppet fara hade i debatten ansetts vara alltför vagt och abstrakt. Enligt propositionen bedömdes uttrycket påtaglig risk för skada vara väl avvägt för att ange den nivå som borde föreligga för att ett tvångsomhändertagande av barn skulle få ske. Formuleringen uttryckte att det inte var tillräckligt med några subjektiva antaganden om att barnet löpte risk för att skadas, utan det måste föreligga konkreta omständigheter som talade för att risk förelåg.

Ingripande enligt beteendefallen hade tidigare krävt att den unge utsatte sin hälsa och utveckling för ”allvarlig fara”. För att ge samhället större möjligheter att vända en destruktiv utveckling i ett tidigare skede föreskrevs att ingripande skulle kunna ske redan om det förelåg en ”påtaglig risk” för den unges hälsa eller utveckling.

I samband med att lagbestämmelser infördes om barnets bästa och rätt att komma till tals, vilket var en följd av att Sverige redan 1990 hade ratificerat FN:s barnkonvention, gjordes vissa andra förändringar i LVU. Förutsättningar för ingripande i miljöfallen preciserades genom ett tillägg i 2 § LVU. I stället för enbart misshandel sägs nu att vård enligt LVU ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Tillägget i lagtexten innebar endast ett förtydligande av gällande rätt.

Källa:
SOU 2015:71 s. 158

Pin It

Om hemsidan

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Ansvarig utgivare
Tomas Törnqvist
Socionom och verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons