En insemination med donerade spermier får i dag utföras vid offentligt finansierade sjukhus, och med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg även vid andra vårdinrättningar. Detsamma gäller för en befruktning utanför kroppen med det behandlade parets egna könsceller. En befruktning utanför kroppen som ska utföras med ett donerat ägg eller med donerade spermier får dock endast utföras vid de sjukhus som har sjukvårdsenheter där det bedrivs högskoleutbildning för läkarexamen och forskning, de s.k. universitetssjukhusen.

Att tillåta befruktning utanför kroppen med donerade könsceller vid fler vårdinrättningar skulle förbättra förutsättningarna för att hjälpa ofrivilligt barnlösa. Det är dock viktigt att en befruktning utanför kroppen med donerade könsceller kan utföras under former som ger goda möjligheter till tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering. När sådana behandlingar först blev tillåtna ansågs det därför motiverat att ställa särskilda krav på tillgång till kompetens och forskning, något som endast universitetssjukhusen bedömdes kunna erbjuda. Avsikten var dock att efter en viss initialperiod överväga om behandlingarna skulle få utföras även vid andra vårdinrättningar (prop. 2001/02:89 s. 50 och 51). 

Av Socialstyrelsens rapport framgår att det i dag inte finns några skillnader i förlossningsfrekvens, flerbörder och graviditetsutfall mellan universitetssjukhus och andra vårdinrättningar. Det finns vidare, bl.a. genom kvalitetsregistret för assisterad befruktning, goda förutsättningar för tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering ur medicinskt och psykosocialt perspektiv för barn, föräldrar och donatorer.

Regeringen instämmer därför i Socialstyrelsens bedömning att det inte längre finns skäl att begränsa de vårdgivare som får utföra en befruktning utanför kroppen med ett donerat ägg eller donerade spermier till universitetssjukhusen. Sådana behandlingar bör således, med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg, få utföras även vid andra vårdinrättningar.

Socialstyrelsen och Svenska Sällskapet för Reproduktionsmedicin anser att andra vårdinrättningar än universitetssjukhusen även bör få utföra befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller. Enligt regeringen är det angeläget att det finns goda möjligheter för ofrivilligt barnlösa att få behandling. Begränsningar av vilka vårdgivare som får utföra en viss behandling bör upprätthållas endast om de är motiverade utifrån kraven på tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering.

Utifrån ett medicinskt perspektiv finns det inte några skillnader mellan en befruktning utanför kroppen med ett donerat ägg och en befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller. När det gäller den särskilda prövningen är det, som flera remissinstanser påpekar, viktigt att det finns tillräcklig kompetens hos vårdgivaren för att kunna genomföra de psykosociala bedömningarna. Enligt regeringen bör även andra vårdinrättningar än universitetssjukhusen kunna leva upp till dessa högt ställda krav. Här fyller också tillsynsmyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, en viktig funktion.

Sammantaget anser regeringen därför att även befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller, med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg, bör få utföras vid andra vårdinrättningar än universitetssjukhus. Som regeringen konstaterar i avsnitt 4.1 är det upp till varje vårdgivare att avgöra om det ska vara möjligt för ett kvinnligt samkönat par att donera befruktade ägg till varandra inom paret utan att det är medicinskt motiverat.

Som flera remissinstanser, bl.a. Smer och SKL, framhåller, skulle det, när fler vårdinrättningar får möjlighet att utföra befruktning utanför kroppen med donerade könsceller, finnas fördelar med ett gemensamt register för könscellsdonatorer. Det handlar bl.a. om att underlätta en tillförlitlig uppföljning av donatorer. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till om ett register för könscellsdonatorer bör upprättas. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen ser över sina föreskrifter och allmänna råd i syfte att anpassa dem till att fler vårdgivare kan få möjlighet att utföra befruktning utanför kroppen med donerade könsceller.

Källa:
Prop. 2017/18:155 s. 33.

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).