Var och en har enligt Europakonventionen rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (artikel 8). Rättigheten får bara inskränkas med stöd av lag och bara i den utsträckning som är nödvändig med hänsyn till vissa intressen, däribland skyddet för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Rätten till respekt för familjelivet omfattar att det finns en nationell reglering som gör barnets integration med sin familj möjlig från födelsen. Europadomstolen har i ett antal domar tagit ställning till när en rätt enligt artikel 8 blir aktuell. Det är olika situationer som aktualiserat tillämpning av artikeln. Från det ögonblick ett barn föds inom äktenskapet, genom själva barnet, existerar en relation mellan barnet och föräldrarna som innebär att en rätt till respekt för familjelivet finns.

Ett barn som föds i en relation där modern och fadern inte är gifta, men väl bor tillsammans, innebär på motsvarande sätt att en relation existerar från födelsen. Ett barn med föräldrar som lever som sambor har därmed som regel en rätt till respekt för familjeliv.

Även när föräldrarna inte är sammanboende kan omständigheterna i det enskilda fallet medföra att en relation uppkommit som är tillräcklig för att en rätt till respekt för familjelivet finns. Det innebär att en de facto familj finns.

Om en persons syfte med att fastställa ett föräldraskap är att skapa en personlig relation till sin förälder, omfattas barnets intressen av rätten till familjeliv. Om syftet är att få klarhet i sin personliga identitet, är det skyddet för privatlivet som blir aktuellt.

Skyddet av privat- och familjelivet är inte absolut. Europadomstolen konstaterar att individens intresse av att fastställa ett föräldraskap måste balanseras mot andra intressen i samhället och att staten har ett visst tolkningsutrymme i avvägningen. Det finns flera avgöranden från Europadomstolen som slår fast att en stat måste ha effektiva medel för att kunna utreda och fastställa faderskap, även när den presumtive fadern inte medverkar till utredningen.

I fallen Mikulic mot Kroatien och Ebru och Tayfun Engin Colak mot Turkiet hade de presumtiva fäderna inte kommit till de provtagningar som de nationella myndigheterna beslutat om. Männen hade på det sättet under flera år förhalat faderskapsutredningarna. Europadomstolen slog i dessa mål fast att en stat har vissa skyldigheter att se till att det finns effektiva medel för att genomföra provtagningar mot en persons vilja.

Fallen Grönmark och Backlund mot Finland rörde tidsgränser som gällde enligt finsk lag för att väcka en faderskapstalan. För barn som var födda före ett visst datum fick inga faderskapsutredningar genomföras efter en viss tidpunkt eller efter den eventuella faderns död. Europadomstolen fann det i princip acceptabelt att uppställa tidsfrister för väckande av faderskapstalan, eftersom detta skapar klarhet och säkerhet i familjerelationer.

Europadomstolen konstaterade dock att preklusionsreglerna hade varit så strikta att det i dessa fall, trots DNA-bevisning, inte funnits någon möjlighet att få faderskapsfrågan prövad. Domstolen såg ett problem med denna typ av regler, eftersom de inte gav något utrymme för intresseavvägningar i de enskilda fallen.

I fallet Jevremovic mot Serbien fann Europadomstolen att en långsam handläggning av ett faderskapsmål utgjorde en kränkning av ett barns rätt till respekt för sitt familjeliv, eftersom barnet hade tvingats att under lång tid leva i ovisshet om identitet och ursprung.

Genom Europadomstolens praxis har det även slagits fast att rätten till privat- och familjeliv inkluderar en rätt att känna till sitt genetiska ursprung. Ett centralt avgörande för den frågan är Jäggi mot Schweiz. Den presumtive fadern hade under många år vägrat att genomgå provtagningar för att fastställa faderskapet. Efter hans död, och efter att säkrare metoder för provtagning hade utvecklats, begärde sökanden att ett vävnadsprov skulle tas från den avlidnas kvarlevor för genomförande av en DNA-analys. Kvarlevorna fanns bevarade i en grav. Detta tillät inte staten. Det fanns inga arvsrättsliga aspekter i fallet. Sökanden hade vuxit upp i fosterhem och hade under hela sin barndom haft regelbunden kontakt med den nu avlidne mannen. Sökandens mor hade sagt till honom att mannen var hans far och hans enda intresse i processen var att få klarhet i detta.

Domstolen konstaterade att sökanden, som vid tiden för domen var 67 år gammal, under hela sitt liv hade försökt få reda på vem som var hans far och att hans agerande tydde på att ovissheten om detta hade orsakat honom psykiskt lidande. Domstolen noterade också att det enbart var tack vare sökanden som dispositionsrätten till gravplatsen hade förnyats. Ingen annan anhörig hade visat något intresse för att bevara graven intakt. Ingen hade heller anfört några religiösa eller filosofiska skäl som talade mot att ett prov togs på kroppen. Vad gäller skyddet för den avlidnes eget privatliv, uttalade domstolen att en persons privatliv inte påverkas negativt av att ett vävnadsprov för genomförande av en DNA-analys tas från kroppen efter dennes död. Med hänsyn till omständigheterna i fallet fann Europadomstolen att sökandens intresse att få veta sitt ursprung vägde tyngre än de intressen som kunde tala mot en provtagning.

Som angetts ovan är rätten att känna till sitt genetiska ursprung inte absolut. Det framträder tydligt i fallet Odièvre mot Frankrike. Sökanden hade vuxit upp i en adoptivfamilj. Som vuxen begärde hon att få tillgång till sekretessbelagda allmänna handlingar som innehöll uppgifter om hennes genetiska mor, vilket staten inte medgav.

Europadomstolen fann att staten inte hade brutit mot Europakonventionen genom att ge moderns rätt till anonymitet företräde framför dotterns rätt att känna till sitt ursprung. Av Europadomstolens praxis framgår också att det inte endast är unga människor som anses ha ett behov av att få vetskap om sina föräldrar.

Domstolen har i avgörandet Jäggi v. Schweiz konstaterat att en individs intresse av att känna till sitt ursprung inte upphör utan tvärtom ökar med åldern. Intresset av att känna till sin genetiska identitet upphör inte heller i och med att föräldern avlider. Skyddet för privatlivet omfattar därför även en rätt att få veta om man är barn till en avliden person.

Däremot skyddar Europakonventionen inte rätten att få kännedom om sina föräldrar om syftet varken är att skapa en relation med föräldrarna eller att få klarhet i sin personliga identitet, utan det endast handlar om att få del av ett arv.

Källa:
SOU 2018:68 s. 86.

Pin It

Om hemsidan

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Ansvarig utgivare
Tomas Törnqvist
Socionom och verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons