Historik

Folkbokföringen går tillbaka till 1500-talet och bestod då av två former av befolkningsregistrering, kyrkobokföring och mantalsskrivning. Kyrkobokföringen tillgodosåg kyrkans behov av uppgifter om befolkningens familjeförhållanden och bosättning för sin församlingsvård. Under 1600–1800-talen ansvarade kyrkan dessutom för en stor del av det borgerliga samhällets verksamheter, såsom fattigvård och skolor. Mantalsskrivningen tillgodosåg behovet av uppgifter för dessa verksamheter liksom statens behov av uppgifter för besiktning och utskrivning av krigsfolk.

De första riksomfattande bestämmelserna om registrering av befolkningen infördes genom 1686 års kyrkolag. Prästerna blev då skyldiga att föra husförhörslängder och registrera vissa uppgifter om befolkningen, exempelvis födelser, namn, familjerelationer, dödsfall, inflyttningar och utflyttningar.

Genom folkbokföringsförordningen fastlades att det huvudsakliga syftet med folkbokföringen var att för samhällets behov, skatteindrivning, deklarationskontroll m.m., registrera medborgarna. I äldre tider bedömdes de flesta samhälleliga rättigheter och skyldigheter som var beroende av en persons bosättning, såsom rösträtt, medlemskap i kommun, rätt till fattigvård och skattskyldigheter av olika slag, med utgångspunkt i mantalsskrivningen.

Mantalsskrivningen och kyrkobokföringen hade från början olika materiella bosättningsregler som reglerades i olika lagar och förordningar. Skillnaderna upphörde först i och med 1946 års folkbokföringsförordning. Folkbokföringen kom då att bestå av tre delar: den löpande registreringen genom kyrkobokföringen, den periodiska registreringen genom mantalsskrivningen och den nyinrättade centrala registreringen vid länsbyråer och Riksbyrån för folkbokföring. Samtidigt introducerades bland annat födelsenumret och personakterna.

Rättigheter och skyldigheter knöts efter hand i allt större utsträckning till den löpande folkbokföringen, kyrkobokföringen. Mantalsskrivningen, som skatteförvaltningen kommit att ansvara för, avskaffades helt 1991. Samtidigt övertog skatteförvaltningen ansvaret för kyrkobokföringen från Svenska kyrkan. Folkbokföring blev det nya enhetliga begreppet för den registrering av befolkningen som utförs i det civila samhällets regi.

Folkbokföringen i dag

I 1 § folkbokföringslagen (1991:481) anges att folkbokföring innebär fastställande av en persons bosättning samt registrering av uppgifter om identitet, familj och andra förhållanden som enligt lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet får förekomma i folkbokföringsdatabasen. Folkbokföringen ingår som en verksamhetsgren i utgiftsområdet skatt, tull och exekution.

I Skatteverkets regleringsbrev för budgetåret 2013 uttrycks målet för folkbokföringen så att uppgifterna i folkbokföringen ska spegla befolkningens verkliga bosättning, identitet och familjerättsliga förhållanden så att olika samhällsfunktioner får ett korrekt underlag för beslut och åtgärder. Utöver vad som sägs i 1 § folkbokföringslagen utvecklas inte syftet med folkbokföringen i folkbokföringslagen.

I 1 kap. 4 § lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet regleras dock ändamålen med behandlingen av personuppgifter i folkbokföringsverksamheten. Flera av ändamålen syftar till att tillgodose samhällets behov av uppgifter om enskilda och knyter an till det primära målet med folkbokföringen, nämligen att bistå samhället i stort med uppgifter om fysiska personer i Sverige. Detta primära mål har framhållits i ett stort antal utredningar, lagstiftningsarbeten och liknande.

Det har i dessa sammanhang också framhållits att folkbokföringsuppgifterna ligger till grund för ett stort antal rättigheter och skyldigheter som kan vara avhängiga såväl att en person är folkbokförd som var personen är folkbokförd. Att en person är folkbokförd är i många författningar ett av flera kriterier för att författningen ska kunna tillämpas i förhållande till personen. Sådana bestämmelser finns exempelvis i förordningen (2009:284) om identitetskort för folkbokförda i Sverige och i lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag.

En person som inte är folkbokförd kan omfattas av en författning som kräver folkbokföring endast om kravet på folkbokföring skulle strida mot EU-rättsliga bestämmelser eller andra överordnade bestämmelser. I andra författningar finns egna definitioner av bosättning som, för att den specifika författningens syfte ska kunna uppfyllas, inte är identiska med dem i folkbokföringslagen. Den omständigheten att en person är folkbokförd kan även i dessa fall ändå ha betydelse vid bedömningen av bosättningen. Det gäller exempelvis vid tillämpning av socialförsäkringsbalken.

Källa:
Prop. 2012/13:120

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Får det gå till så här hos socialtjänsten?









Socialtjänsten får in en anmälan om ett missförhållande rörande ett barn, 5 år, och barnet och föräldern blir kallade till ett samtal med en socialsekreterare. Vårdnadshavaren uppfattade att socialtjänsten hade påbörjat en utredning på grund av anmälan. Samtalet går bra, det visar sig att uppgifterna i anmälan beror på ett missförstånd. Socialsekreteraren säger uttryckligen att inga fler samtal planeras. Två veckor senare kommer dock en ny kallelse eftersom socialsekreteraren vill ha ett enskilt med barnet. Detta gäller samma ärende och inga nya uppgifter har tillkommit.

Får socialsekreteraren först säga att man inte ska ses igen, för att sedan förhöra ett barn utan vårdnadshavare är med?
Får den vårdnadshavaren som inte är föremål för orosanmälan begära att vara med sitt barn på samtalet?

Svar:

När socialtjänsten får en anmälan om ett missförhållande (orosanmälan) görs inledningsvis en förhandsbedömning för att avgöra om en utredning ska påbörjas, eller inte. Tillåtna åtgärder i detta skede är samtal med anmälaren om något i anmälan är oklart, samtal med barn och vårdnadshavare samt kontroll om det finns dokumentation i socialregistret om familjen.

Beskedet att inte ses fler gånger bör rimligen tolkas som att ingen utredning skulle inledas på grund av anmälan. Men socialtjänsten kan å andra sidan därefter ha ändrat sig, men då borde socialsekreteraren i kallelsen till det andra möten informerat vårdnadshavaren att en utredning har inletts. Det är bara om en utredning har inletts som socialtjänsten får träffa barn för samtal utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Föräldern får alltså sitta i väntrummet under tiden.

Av den sista frågan kan man anta att barnet förmodligen har två vårdnadshavare, och att barnet bor hos den vårdnadshavare som var kallad till det första mötet. Den andra vårdnadshavaren, som inte var direkt berörd av anmälan, kan begära att få vara med vid barnsamtalet vid det andra mötet. Men även här kan gäller att socialtjänsten kan ha enskilda samtal med barn om en utredning är inledd. Båda vårdnadshavarna får således sitta i väntrummet.

Sammanfattningsvis får ett barn höras av socialtjänsten, förutsatt att det finns anledning att ingripa till barnets skydd eller stöd, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (Se 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen).