Historik

Folkbokföringen går tillbaka till 1500-talet och bestod då av två former av befolkningsregistrering, kyrkobokföring och mantalsskrivning. Kyrkobokföringen tillgodosåg kyrkans behov av uppgifter om befolkningens familjeförhållanden och bosättning för sin församlingsvård. Under 1600–1800-talen ansvarade kyrkan dessutom för en stor del av det borgerliga samhällets verksamheter, såsom fattigvård och skolor. Mantalsskrivningen tillgodosåg behovet av uppgifter för dessa verksamheter liksom statens behov av uppgifter för besiktning och utskrivning av krigsfolk.

De första riksomfattande bestämmelserna om registrering av befolkningen infördes genom 1686 års kyrkolag. Prästerna blev då skyldiga att föra husförhörslängder och registrera vissa uppgifter om befolkningen, exempelvis födelser, namn, familjerelationer, dödsfall, inflyttningar och utflyttningar.

Genom folkbokföringsförordningen fastlades att det huvudsakliga syftet med folkbokföringen var att för samhällets behov, skatteindrivning, deklarationskontroll m.m., registrera medborgarna. I äldre tider bedömdes de flesta samhälleliga rättigheter och skyldigheter som var beroende av en persons bosättning, såsom rösträtt, medlemskap i kommun, rätt till fattigvård och skattskyldigheter av olika slag, med utgångspunkt i mantalsskrivningen.

Mantalsskrivningen och kyrkobokföringen hade från början olika materiella bosättningsregler som reglerades i olika lagar och förordningar. Skillnaderna upphörde först i och med 1946 års folkbokföringsförordning. Folkbokföringen kom då att bestå av tre delar: den löpande registreringen genom kyrkobokföringen, den periodiska registreringen genom mantalsskrivningen och den nyinrättade centrala registreringen vid länsbyråer och Riksbyrån för folkbokföring. Samtidigt introducerades bland annat födelsenumret och personakterna.

Rättigheter och skyldigheter knöts efter hand i allt större utsträckning till den löpande folkbokföringen, kyrkobokföringen. Mantalsskrivningen, som skatteförvaltningen kommit att ansvara för, avskaffades helt 1991. Samtidigt övertog skatteförvaltningen ansvaret för kyrkobokföringen från Svenska kyrkan. Folkbokföring blev det nya enhetliga begreppet för den registrering av befolkningen som utförs i det civila samhällets regi.

Folkbokföringen i dag

I 1 § folkbokföringslagen (1991:481) anges att folkbokföring innebär fastställande av en persons bosättning samt registrering av uppgifter om identitet, familj och andra förhållanden som enligt lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet får förekomma i folkbokföringsdatabasen. Folkbokföringen ingår som en verksamhetsgren i utgiftsområdet skatt, tull och exekution.

I Skatteverkets regleringsbrev för budgetåret 2013 uttrycks målet för folkbokföringen så att uppgifterna i folkbokföringen ska spegla befolkningens verkliga bosättning, identitet och familjerättsliga förhållanden så att olika samhällsfunktioner får ett korrekt underlag för beslut och åtgärder. Utöver vad som sägs i 1 § folkbokföringslagen utvecklas inte syftet med folkbokföringen i folkbokföringslagen.

I 1 kap. 4 § lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet regleras dock ändamålen med behandlingen av personuppgifter i folkbokföringsverksamheten. Flera av ändamålen syftar till att tillgodose samhällets behov av uppgifter om enskilda och knyter an till det primära målet med folkbokföringen, nämligen att bistå samhället i stort med uppgifter om fysiska personer i Sverige. Detta primära mål har framhållits i ett stort antal utredningar, lagstiftningsarbeten och liknande.

Det har i dessa sammanhang också framhållits att folkbokföringsuppgifterna ligger till grund för ett stort antal rättigheter och skyldigheter som kan vara avhängiga såväl att en person är folkbokförd som var personen är folkbokförd. Att en person är folkbokförd är i många författningar ett av flera kriterier för att författningen ska kunna tillämpas i förhållande till personen. Sådana bestämmelser finns exempelvis i förordningen (2009:284) om identitetskort för folkbokförda i Sverige och i lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag.

En person som inte är folkbokförd kan omfattas av en författning som kräver folkbokföring endast om kravet på folkbokföring skulle strida mot EU-rättsliga bestämmelser eller andra överordnade bestämmelser. I andra författningar finns egna definitioner av bosättning som, för att den specifika författningens syfte ska kunna uppfyllas, inte är identiska med dem i folkbokföringslagen. Den omständigheten att en person är folkbokförd kan även i dessa fall ändå ha betydelse vid bedömningen av bosättningen. Det gäller exempelvis vid tillämpning av socialförsäkringsbalken.

Källa:
Prop. 2012/13:120

Pin It

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons