Enligt 4 kap. 4 § föräldrabalken får andra än makar inte adoptera gemensamt. Sambor får alltså inte adoptera barn tillsammans. En sambo får inte heller adoptera den andra sambons barn genom s.k. styvbarnsadoption. I det följande används begreppet styvbarnsadoption liksom begreppen styvbarn och styvförälder för att skilja adoption av en makes eller sambos barn från andra närståendeadoptioner.

Frågan om att låta sambor prövas som adoptivföräldrar har diskuterats tidigare. När Förmynderskapsutredningen övervägde frågan på 1980-talet konstaterades att 1967 års Europarådskonvention inte tillät adoption av två personer som inte är gifta (SOU 1989:100 s. 159 f.). Sverige frånträdde 1967 års Europarådskonvention i samband med att registrerade partner gavs möjlighet att adoptera (se prop. 2001/02:123 s. 32 f.). 2008 års Europarådskonvention ger uttryckligen konventionsstaterna möjlighet att låta konventionens bestämmelser gälla även två personer som lever tillsammans i en stabil relation (artikel 7).

1993 års Haagkonvention omfattar endast ”makar”, med vilket avses två personer av olika kön som är gifta med varandra. Konventionen är därför inte tillämplig på adoptioner som genomförs av samkönade par eller av olikkönade par som inte är gifta. Konventionen hindrar inte att konventionsstaterna ger andra personer möjlighet att gemensamt adoptera barn, men sådana adoptioner omfattas inte av konventionen och dess system med samarbete (jfr prop. 2001/02:123 s. 33 angående registrerade partner).

Det finns alltså inte längre något internationellt åtagande som hindrar att även sambor ges möjlighet att adoptera. I Danmark och Norge kan sambor adoptera gemensamt och genomföra styvbarnsadoption. Regeringens uppfattning är att frågor om adoption i största möjliga utsträckning bör bygga på individuella bedömningar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Generella begränsningar bör uppställas endast om det finns sakliga skäl för det. Att endast makar får adoptera gemensamt är en sådan begränsning av möjligheten att adoptera.

Det är angeläget att den föräldraskapsrättsliga lagstiftningen utvecklas i takt med samhället i övrigt. Lagstiftningen behöver vara utformad så att den kan hantera olika sätt att bilda familj. Oavsett vilken samlevnadsform ett par väljer är det väsentliga för barnet att paret kan erbjuda en stabil och trygg uppväxtmiljö.

Det är sedan länge vanligt att människor väljer att leva tillsammans som sambor i stället för att gifta sig. Numera har en majoritet av de barn som föds i Sverige ogifta föräldrar och många barn växer alltså upp med föräldrar som är sambor. Detta är alltså en fullt ut accepterad form av familjebildning. Behandling med assisterad befruktning erbjuds även sambor. Om sambor tillåts att adoptera på samma sätt som gifta par, finns det fler föräldrar som kan erbjuda barn trygghet (jfr prop. 2001/02:123 s. 29 f. angående registrerade partner). Dessa omständigheter talar med styrka för att sambor bör kunna få adoptera på samma sätt som gifta par.

När det gäller styvbarnsadoption och adoption av ett barn som är eller har varit familjehemsplacerat hos den som ansöker om adoption är det naturligt att inte göra någon skillnad mellan makar och sambor. I dessa fall har sökandena redan en relation till barnet och det framstår som obefogat att valet av samlevnadsform i en sådan situation ska avgöra om barnet kan få den trygghet som en adoption innebär. Detsamma gäller vid vuxenadoption.

De invändningar som riktas mot utredningens förslag tar nästan uteslutande sikte på internationell adoption där det inte finns någon relation till barnet sedan tidigare. Framför allt anförs att separationsfrekvensen skulle vara högre bland sambor än bland gifta par. Umeå kommun påpekar vidare att kravet på att betänketid ska löpa innan äktenskapsskillnad kan beslutas kan innebära större trygghet för barn till gifta par.

Separationsfrekvensen i samhället har generellt ökat sedan adoptionsinstitutet infördes för hundra år sedan, även bland gifta par. Detta har många orsaker, inte minst den ökade jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är dock vanskligt att dra slutsatser om stabiliteten i förhållandena hos dem som ansöker om adoption utifrån allmän statistik om separationsfrekvensen bland sambor och makar (se även rättsfallet Emonet m.fl. mot Schweiz, no. 39051/03, 13 december 2007, p. 81, där Europadomstolen anför att stabilitet i förhållandet som argument för att endast tillåta gemensam adoption för gifta par inte nödvändigtvis är relevant längre).

Att dra gränsen mellan gifta par och sambor med hänvisning till risken för separation är vidare ett trubbigt verktyg för att tillgodose barnets behov av en stabil och trygg uppväxtmiljö. Som redovisas ovan föds de flesta barn i Sverige i dag av ogifta föräldrar och det kan inte hävdas att dessa generellt skulle löpa risk för mer instabila uppväxtförhållanden än barn vars föräldrar är gifta.

En adoption – särskilt när det gäller internationell adoption – är en relativt omständlig process. I inledningen av förfarandet görs en ingående prövning av sökandens lämplighet som syftar till att endast personer som kan ge barnet en stabil och kärleksfull uppväxt ska få möjlighet att prövas som adoptivföräldrar (se avsnitt 13.2). Stabiliteten i relationen är en viktig omständighet att beakta vid denna bedömning. Detta bör gälla oavsett samlevnadsform.

Barnets bästa värnas enligt regeringens uppfattning bättre genom att det i samtliga fall görs noggranna prövningar av stabiliteten i parets relation än genom en generell begränsning som innebär att en stor grupp blir formellt uteslutna från möjligheten att adoptera. Det finns många sambor som lever i stabila förhållanden och som även i övrigt har lika goda förutsättningar som gifta par att bedömas som lämpliga. I en modern lagstiftning behövs inte ett krav på äktenskap för att tillgodose barnets behov av en stabil och trygg uppväxtmiljö.

Förbundet Adoptionscentrum anför att barn till sambor inte har samma juridiska trygghet som barn till föräldrar som är gifta. Det är riktigt att reglerna om bodelning och arv skiljer sig åt för gifta och sambor. Samtidigt bör dessa skillnader inte överdrivas. Adoptivbarn är som redovisas ovan i svensk rätt fullt ut att anse som barn till sina adoptivföräldrar, vilket bl.a. innefattar en rätt till arv och underhåll. Det finns regler om bodelning efter att ett samboförhållande upphört och särskilda bestämmelser om en sambos möjlighet att överta en bostad som särskilt tar sikte på den situationen att samborna har barn tillsammans (se 8 och 22 §§ sambolagen [2003:376]). För sambor och i förlängningen deras adoptivbarn kan framtiden ytterligare tryggas genom att paret t.ex. upprättar ett inbördes testamente (se prop. 2002/03:80 s. 36).

Vissa ursprungsländer tillåter inte sambor som adoptivföräldrar. Möjligheten för sambor att genomföra internationell adoption kan därför i praktiken vara begränsad. Mot den bakgrunden menar Umeå kommun och Växjö kommun att en möjlighet enligt svensk lag att pröva sambor som adoptivföräldrar kan ge sambor som önskar adoptera internationellt falska förhoppningar.

Regeringen delar inte den uppfattningen. Det finns inte anledning att anpassa den svenska lagen till lagstiftningen i andra länder för att undvika att vissa sökande blir besvikna. De som inleder ett förfarande om internationell adoption är i regel väl pålästa. Det finns vidare god kunskap hos de auktoriserade adoptionssammanslutningarna om vilka krav som olika ursprungsländer ställer på sökandena.

Bris – Barnens Rätt i Samhället påpekar att 1993 års Haagkonvention utgår ifrån att de som adopterar ska vara gifta och gör utifrån detta bedömningen att förslaget strider mot principen om barnets bästa.

Regeringen delar inte denna bedömning. Haagkonventionen speglar den syn på barnets bästa inom adoptionsområdet som rådde i de flesta länder när konventionen antogs. Sedan dess har det gått ett kvarts sekel och synen på vad som är barnets bästa inom det familjerättsliga området har förändrats. Som anförs ovan öppnar 2008 års Europarådskonvention, till skillnad från sin föregångare, för att staterna tillåter sambor att adoptera (se även rättsfallet Emonet m.fl. mot Schweiz, no. 39051/03, 13 december 2007, p. 84, där denna utveckling bejakas av Europadomstolen). Att 1993 års Haagkonvention inte kommer att vara tillämplig på adoptioner som rör sambor är visserligen en nackdel eftersom strävan bör vara att konventionen tillämpas på en så stor andel som möjligt av de internationella adoptionerna. Ett stort antal adoptioner genomförs dock redan i dag från stater som inte är anslutna till 1993 års Haagkonvention. Att konventionen inte kan tillämpas är mot den bakgrunden inte ett tillräckligt argument för att utesluta sambor från möjligheten att adoptera. Motsvarande gäller för övrigt för samkönade par som vill adoptera. Om Sverige hade låtit sig hindras av konventionen skulle samkönade par inte ha fått möjlighet att adoptera (prop. 2001/02:123 s. 33 och bet. 2001/02:LU27 s. 26).

Svensk lagstiftning bör anpassas i takt med samhällsutvecklingen. Sverige bör vara en förebild och införa lagstiftning som ger uttryck för en icke-diskriminerande och modern syn på familjeliv. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte, som Förbundet Adoptionscentrum förordar, finns anledning att avvakta en översyn av konventionen innan den svenska lagstiftningen ändras.

Sammanfattningsvis anser regeringen att sambor ska ges samma möjligheter att adoptera som gifta par. Det innebär att sambor ska kunna adoptera gemensamt och att en sambo ska kunna bli förälder genom att adoptera den andra sambons barn genom en styvbarnsadoption.

Källa:
Prop. 2017/18:121 s. 30.

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons