Regeringen föreslår i avsnitt 10 att ett barn inte ska förlora sitt efternamn automatiskt om faderskapet eller föräldraskapet till barnet hävs och barnet har förvärvat sitt efternamn på grund av faderskapet eller föräldraskapet. Om den tidigare fadern eller föräldern inte längre vill att barnet ska bära hans eller hennes efternamn, får han eller hon i stället väcka talan mot barnet om förlust av efternamnet. En sådan talan bör, som kommittén föreslår, väckas i tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. En sådan talan bör även kunna väckas direkt i målet om hävande av faderskap eller föräldraskap.

Om det inte finns någon behörig domstol, bör talan väckas i Stockholms tingsrätt. I likhet med vad som gäller för ärenden om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa (se avsnitt 14.4.1) bör domstolen, om talan avser ett barn, hämta in ett yttrande från socialnämnden, om det inte är uppenbart obehövligt. I sitt yttrande bör socialnämnden ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen.

Om domstolen beslutar att efternamnet ska förloras, ska domstolen fastställa vilket namn som ska ersätta det förlorade namnet. Enligt 1982 års namnlag förvärvar ett barn som har förlorat sitt efternamn alltid moderns efternamn vid tiden för barnets födelse. Domstolen ska därför alltid höra modern, om hon inte är vårdnadshavare. Domstolen ska också, om det kan ske, höra den vars namn barnet avses få.

Kommittén föreslår att dessa krav ska avskaffas. Som framgår av avsnitt 10 kommer domstolens valmöjligheter framöver inte att vara begränsade, utan i stället omfatta alla efternamn som kan förvärvas i familjerättslig ordning. Exempelvis kommer det att vara möjligt för domstolen att besluta att barnet förvärvar ett efternamn som modern har förvärvat genom äktenskap med någon annan än barnets andra förälder och som hon bär vid tidpunkten för domstolsprocessen.

Barnets rätt till ett efternamn som kan förvärvas i familjerättslig ordning får, efter de ändringar som regeringen föreslår i denna proposition, anses vara så stark att det inte längre är rimligt att kräva att domstolen ska höra barnets mor eller den vars namn barnets avses förvärva. Till skillnad från vad som gäller enligt 1982 års lag, finns det t.ex. inte längre någon möjlighet för namnbäraren att förhindra ett förvärv genom att inte lämna samtycke till att barnet förvärvar namnet (se avsnitt 6.3). Kraven på att  domstolen ska höra barnets mor och den person vars namn barnet avses få bör alltså inte föras över till den nya lagen.

Källa:
Prop. 2015/16:180 sida 84

Whatsapp