F. n. finns det inte någon möjlighet att anförtro vårdnaden at någon annan än en förälder, om inte båda föräldrarna kan anses olämpliga som vårdnadshavare. Utredningen anser emellertid att det även när föräldrarna inte i och för sig är olämpliga kan vara förenligt med barnets bästa att föräldrarna fråntas vårdnaden. Utredningen tänker framför allt på fall då barnet en längre tid har vistats i ett fosterhem (dvs. ett annat hem än det egna), där barnet har rotat sig och funnit sig till rätta. Utredningen föreslår därför att domstolen ska kunna flytta över vårdnaden till någon annan än föräldrarna, om barnet varaktigt bor hos honom eller henne eller om del annars finns synnerliga skäl.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget är i sig positiva till tanken att ett barn som har rotat sig i ett fosterhem också ska kunna få stanna kvar i det hemmet om det är lämpligt. Men i frågan huruvida barnet bör få detta skydd genom att möjligheterna vidgas all flytta över vårdnaden om barnet går meningarna isär. Bl. a. framhålls att en möjlighet att flytta över vårdnaden i dessa fall kan försvåra ansträngningarna att på frivillig väg genom socialnämndens försorg få till stånd en placering av barnet i ett lämpligt fosterhem. Ett annat skäl som anförs mot förslaget är att man med detta kan få till stånd adoptioner mot föräldrarnas vilja.

En betydelsefull roll när del gäller att ge barn en god fostran och vård i fall då föräldrarna inte själva kan svara för omsorgen om barnet spelar de frivilliga placeringar av barn i fosterhem som sker genom socialnämndernas försorg. Det har också i förarbetena till socialtjänstlagen understrukits att socialnämnderna i ökande omfattning skall sträva efter att förmedla vård i sådana hem som ett led i en samförståndslösning med föräldrarna (se prop. 1979/80:1 s. 311).

Att ett barn placeras hos någon annan än föräldrarna är givetvis av ingripande betydelse för både barnet och föräldrarna. Del är angeläget alt föräldrarna inte ska behöva tveka att låta barnet placeras i ett annat hem av rädsla för alt de genom placeringen kanske för gott förlorar sitt barn. I förarbetena till socialtjänstlagen har betonats att en placering av ett barn i ett fosterhem i princip bör inriktas på en återförening av barnet och föräldrarna. Arbetet på en återförening kan emellertid ta tid. Enbart det förhållandet att barnet varaktigt bor hos någon annan än sina föräldrar bör därför inte i sig leda till att vårdnaden om barnet kan tas ifrån föräldrarna.

I vissa fall när barnet bor i ett fosterhem kan det emellertid stå klart att det är bäst för barnet att få stanna där. Den möjlighet som i dag finns att hindra en förälder från att ta tillbaka sitt barn är- om ett omhändertagande för vård enligt LVU inte kan komma i fråga - att socialnämnden enligt 28 § socialtjänstlagen meddelar förbud för vårdnadshavaren att ta hem barnet. För att förbud av detta slag skall kunna meddelas krävs att det finns en risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas, om det skiljs från fosterhemmet. Sådana flyttningsförbud är emellertid avsedda främst som en temporär åtgärd för att förhindra att föräldrarna omedelbart vårdnaden tar hem barnet. Och om föräldrarna trotsar förbudet har fosterföräldrarna eller socialnämnden ingen möjlighet att få tillbaka barnet till fosterhemmet så länge inte sådana missförhållanden föreligger som kan föranleda ett ingripande enligt LVU.

När socialtjänstlagen kom till anmärkte riksdagen alt ett flyttningsförbud enligt lagen kunde bli bestående under lång tid utan att det gick att flytta över vårdnaden om barnet till fosterföräldrarna. Riksdagen uttalade att det var angeläget att reglerna i socialtjänstlagen om vård och skydd av barn i särskilt utsatta situationer samordnades med reglerna i föräldrabalken om vårdna­den om barnet. Detta gällde inte bara beträffande flyttning av barn utan även vid sådan vård utom hemmet som sammanhängde med vårdnadshavarnas förhållanden (se SoU 1979/80:44 s. 77 ff).

Ett sätt att få till stånd en samordning är att, i enlighet med utredningens förslag, vidga möjligheterna alt flytta över vårdnaden om barnet till fosterföräldrar. En förutsättning för en sådan utvidgning bör vara att barnet har rotat sig i fosterhemmet och där funnit en sådan trygghet och gemenskap att barnet uppfattar detta hem som sitt eget. En fördel med att vårdnaden flyttas över i dessa fall är att barnet kan ges en uppväxt under stabila och trygga förhållanden, samtidigt som de nya vårdnadshavarna får möjlighet att självständigt sköta barnet och ta del i omvårdnaden om barnet på samma sätt som om barnet vore vårdnadshavarnas eget. En överflyttning av vårdnaden kan också innebära en avlastning av ett ansvar som den biologiska föräldern inte förmår bära.

Ett skäl mot att införa en möjlighet till överflyttning av vårdnaden till fosterföräldrar e. d. även när de biologiska föräldrarna i och för sig inte är olämpliga som vårdnadshavare har av vissa remissinstanser, som nämnts, ansetts vara att det på så sätt skulle bli möjligt att genomdriva en tvångsadoption mot föräldrarnas vilja. De nuvarande adoptionsreglerna innebär nämligen att ett barn under 18 år inte kan adopteras utan vårdnadshavarens samtycke (se 4 kap. 10 § andra stycket föräldrabalken), medan det däremot inte krävs samtycke från föräldrar som ej är vårdnads­havare. Med anledning av detta vill jag framhålla alt det givetvis inte bör komma i fråga att flytta över vårdnaden från föräldrar som håller en god kontakt med barnet medan del vistas i ell fosterhem. Föräldrarna behöver alltså i dessa fall inte tveka inför tanken på en fosterhemsplacering av rädsla för att bli fråntagna vårdnaden och därmed utsättas för en risk att barnet adopteras av fosterföräldrarna mot deras vilja. Dessutom bör beaktas att också föräldrar som inte är vårdnadshavare ska höras när fråga uppkommer om adoption av deras barn, och de kan alltså på så sätt framföra de synpunkter som de kan ha i adoptionsfrågan.

Om fosterföräldrar utses till vårdnadshavare för ett barn som har placerats hos dem genom socialnämndens försorg, bortfaller visserligen kommunens möjlighet att utge "fosterlön" till dem. Det bör dock beaktas att de som har tagit emot barnet kan såsom vårdnadshavare få bidrag till barnels försörjning i form av barnbidrag, underhållsbidrag och, i förekommande fall, bidrags­förskott. Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i de flesta fall få ersättning av kommunen för omvårdnaden av barnet (se 15 kap. 19 § föräldrabalken). Jag kan alltså inte se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn flyttas över till fosterföräldrarna, om det är uppenbart bäst för barnet. En annan sak är att det kan finnas anledning att undersöka om de nuvarande ersättningsmöjhgheterna till alla delar är tillfredsställande. Utredningen har för sin del uttalat att den avser att senare ta upp denna fråga till närmare behandling.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt förordar jag att, om ett barn har stadigvarande vårdats och fostrats i ett fosterhem och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandel får bestå och att vårdnaden flyttas över till fosterföräldrarna, domstolen ska kunna utse dem att som särskilt förordnade förmyndare utöva vårdnaden om barnet.

Källa:
Prop. 1981/82:168 s. 39 ff.
Om vårdnad och umgänge m. m.

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Kan mamman ifrågasätta eller hindra ett sådant umgänge?









Jag kommer att flytta till ett grannland inom Norden och undrar om detta kan påverka umgänget med barnen. Jag har föreslagit mamman ett förlängt helgumgänge, det vill säga att barnen ska ha umgänge hos mig fem dagar varannan vecka. Restiden mellan våra respektive orter är en timma.

Kan mamman ifrågasätta eller hindra ett sådant umgänge? Dels att för jag flyttar till ett grannland dels med hänvisning till avståndet mellan våra bostadsorter.

Svar:

Först bör det framhållas att umgängesrätten tillhör barnet och inte en förälder. Enligt föräldrabalken har således barnet rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Under gemensam vårdnad ska föräldrarna i samförstånd bestämma hur umgänget ska utformas.
Om en av dem har ensam vårdnad ska föräldern ta ställning till umgänget utifrån en bedömning om vad som är bäst för barnet. Föräldern förväntas också göra allt för att underlätta umgänget; motsatsen kan uppfattas som umgängessabotage.

Föräldrar bör sträva efter att barn blir delaktiga när det gäller umgängets innehåll och tidpunkter; med andra ord ska de lyssna på barnens vilja och önskemål utifrån deras mognad och utveckling. Därefter bestämmer föräldrarna utformningen av umgänget till dess de blir myndiga; någon 12-års gräns där barn själva får bestämma finns inte. Bara som en utbredd missuppfattning bland många föräldrar och kanske barn.

Det kan finnas flera rimliga och godtagbara skäl för att begränsa eller villkora barnets umgänge. I det här fallet är frågan om en flyttning till ett grannland och om ett visst avstånd kan utgöra en grund för en förälder att motsätta sig ett umgänge.

Att flytta till ett grannland inom Norden bör i normalfallet inte i sig utgöra hinder för barnets umgänge. Däremot kan avståndet mellan bostadsorterna påverka hur det kan genomföras. Restiden till umgängesföräldern förefaller inte innebära en någon större olägenhet för barnen, däremot kan resan fram och tillbaka skolan och vid överlämnigen utgöra ett problem .

I det här fallet vill umgängesföräldern att barnen ska vistas hos honom ett förlängt veckoslut, förmodligen från onsdag eftermidag till måndag morgon. De svårigheter och omständigheter man då måste ta hänsyn till är skolgången på torsdag och fredag samt överlämningen på måndag morgon. För ett litet barn kan detta vara påfrestande, medan en tonåring kanske klarar två timmars restid varje dag lättare. Samtidigt är sådana avstånd en verklighet för många barn som bor i en glesbygd.

Som svar på frågan, till sist, så kan givetvis en boförälder utifrån en egen uppfattning ha invändningar till ett sådant umgänge. Föräldern kanske inte tror att barnen orkar med skolan på torsdag-fredag eller anser att de bör vara hemma på söndagen för att förbereda morgondagens skola. Om frågan skulle komma att prövas i tingsrätten är det inte givet att rätten går på boförälderns linje. Det kan finnas omständigheter som gör att rätten anser att det föreslagna umgänget, efter en sammanvägning av alla faktorer, kan vara till barnens bästa.

Vid en eventuell tvist bör du och mamman i första hand boka tid för samarbetsamtal hos socialtjänstens familjerätt. I dessa samtal bör också barnen vara delaktiga; deras åsikter kan vara avgörande för era beslut. I andra hand bör rådgöra med en advokat som kan ge dig råd utifrån alla konkreta och unika omständigheter i det här fallet.