Regeringens förslag:
Liksom i dag skall överförmyndarna bestämma arvodet till ställföreträdarna. Samma grundprincip för arvodets fastställande skall gälla för förordnade förmyndare som för gode män och förvaltare. Föräldrar skall kunna få arvode endast när särskilda skäl talar för det.

Skälen:
Enligt gällande rätt (se 15 kap. 19 § föräldrabalken) har såväl förmyndare som gode män och förvaltare rätt till skäligt arvode och till ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Föräldrar har dock rätt till arvode bara om det föreligger särskilda omständigheter. När det gäller förmyndare föreskrivs att arvodet skall bestämmas av överförmyndaren efter grunder som fastställts för varje överförmyndardistrikt av berörd kommun. Även beslut om ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren.

För såväl arvode som ersättning för utgifter gäller att de skall betalas av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomster det år förmyndaruppdraget avser överstiger två basbelopp eller, om inte särskilda skäl föranleder annat, i den mån den omyndige har tillgångar som överstiger tre basbelopp. I övriga fall skall arvodet och ersättningen för utgifter betalas av kommunen.

Även i fråga om arvode och ersättning för utgifter till gode män och förvaltare beslutar överförmyndaren (se 15 kap. 21 § föräldrabalken). De bestämmelser som reglerar dessa arvodes- och ersättningsfrågor innehåller emellertid inte någonting om grunden för arvodets bestämmande. Inte heller är några basbeloppsgränser angivna, utan överförmyndaren har frihet att bestämma vad som skall betalas av den enskildes medel och vad som skall betalas av kommunen. I praktiken tillämpas, enligt Förmynderskapsutredningen, emellertid i stor utsträckning samma regler för gode män som för förmyndare.

Svenska kommunförbundet har utfärdat vissa riktlinjer för bestämmande av arvode till förmyndare. I cirkulär 1990:120 anger förbundet förslag på lämpliga nivåer som arvodesbesluten skall kunna utgå från. Enligt förslaget skall ersättningen för ekonomisk förvaltning bestämmas i förhållande till hur krävande förvaltningen är.

Uppdragen delas in i fyra kategorier. Den enklaste förvaltningen föreslås arvoderas enligt kategori 1 med 2-8 % av basbeloppet för redovisningsåret (för år 1993 688-2 752 kr), kategori 2 med 6-20 %, kategori 3 med 15-30 % och kategori 4 med 25-55 % (för år 1993 8 600-18 920 kr).

Kategori 4 är avsedd för förvaltning av avsevärd omfattning, som övervakning av affärsrörelse, förvaltning av större innehav av aktier, förvaltning av hyresfastighet med därtill hörande uppgifter, m.m. Enligt förslaget bör en likartad indelning göras beträffande arvoderingen för personlig omvårdnad med indelning i fyra kategorier beroende på hur arbetskrävande uppdraget är.

Som Förmynderskapsutredningen har påpekat är det vid utformandet av bestämmelser som rör arvode och annan ersättning framför allt två synpunkter som gör sig gällande. Dels måste arvodena kunna sättas så högt att rekryteringen till uppdragen som förmyndare, god man eller förvaltare inte blir för svår, dels måste det finnas sådana spärrar att den enskilde inte drabbas av allt för stora kostnader.

Utredningens uppfattning att såväl arvode som ersättning för utgifter liksom i dag skall bestämmas av överförmyndarna synes välmotiverad. Inte heller finns det anledning att gå ifrån principen att kostnader som inte betalas av den enskilde skall betalas med kommunala medel. Som har framgått av den tidigare redogörelsen har överförmyndarna i dag större frihet att bestämma arvoden till gode män och förvaltare än när det är fråga om förmyndare.

Delvis är detta motiverat av att godmanskap och förvaltarskap kan vara av mer skiftande slag än förmynderskap. Särskilt gäller detta i fråga om godmanskapen, som många gånger kan vara kortvariga. Reglerna gör det emellertid också lättare att till god man eller förvaltare rekrytera personer med expertkunskap, t.ex. advokater eller revisorer.

Likartade synpunkter som beträffande gode män och förvaltare gör sig dock gällande även när det rör förordnade förmyndare, dvs. andra förmyndare än föräldrar. I framtiden bör därför överförmyndarna ha samma frihet att bestämma arvode för alla slag av förordnade ställföreträdare. Hänvisningen till kommunala grunder med avseende på förmyndare bör därför tas bort.

Det är emellertid självklart att man vid fastställande av arvode och ersättning bör eftersträva en likformig bedömning, såväl kommunerna emellan som inom en och samma kommun. Det framstår också som lämpligt att någon typ av riktlinjer eller rekommendationer även i framtiden kan tas fram av exempelvis Svenska kommunförbundet och att dessa beaktas vid tillämpningen, även om överförmyndarna inte är formellt bundna av dem.

När det gäller fördelningen av kostnaderna mellan den enskilde och kommunen föreslår Förmynderskapsutredningen att lagen liksom hittills skall innehålla en huvudregel. Den föreslås emellertid utsträckas till att gälla arvoden och ersättning för kostnader till såväl förmyndare som gode män och förvaltare. Utredningen har stannat för att de nuvarande basbeloppsreglerna inte bör ändras men påpekar att det bör vara möjligt för överförmyndaren att frångå basbeloppsregeln, om det är till den enskildes förmån. Mot förslaget riktar bl.a. Svenska kommunförbundet den kritiken att basbeloppsreglerna binder överförmyndarna för hårt och menar att överförmyndarna bör ha möjlighet att i större utsträckning låta de enskilda betala arvodet, om det inte framstår som uppenbart oskäligt.

Enligt gällande rätt och enligt det nu framlagda förslaget har överförmyndarna stor frihet att bestämma arvodenas storlek. Det ligger i sig ett värde i att inte omgärda prövningen av allt för rigida regler eftersom förhållandena i de enskilda fallen kan variera mycket. Om reglerna utformas mycket generellt, ökar dock risken för en ojämn tillämpning. Vikten av att behandlingen är likformig över landet har betonats tidigare. Det framstår som särskilt viktigt att likformigheten upprätthålls i så hög grad som möjligt när det gäller de enskildas skyldighet att stå för kostnaderna för ställföreträdarens åtgärder, inte minst mot bakgrund av att det ofta är fråga om människor som har hjälp och stöd därför att de har svårt att ta till vara sina rättigheter.

Huvudregeln om den enskildes ersättningsskyldighet skall därför vara knuten till basbeloppet på sätt utredningen har föreslagit. Det framstår dock inte som motiverat att ha en något högre gräns när ersättningsskyldigheten grundar sig på förmögenheten än när inkomsten läggs till grund för bedömningen. Som kommunförbundet påpekar kan det dock finnas anledning att i vissa speciella fall gå ifrån huvudregeln även till nackdel för den enskilde. Den frågan behandlas närmare i författningskommentaren.

Under detta lagstiftningsärendes beredning har kritik riktats mot regleringen av det slutliga betalningsansvaret för främst gode mäns arvode och ersättning. Därvid har den situationen pekats ut att om en god man förordnas för att bevaka okända arvingars rätt i ett dödsbo så blir, för det fall några arvsberättigade inte återfinns, kommunen betalningsansvarig för den gode mannens arvode och ersättning. Det har från kommunalt håll gjorts gällande att detta inte är en utgift som bör ersättas av kommunala medel, utan att boet bör stå för kostnaden.

I 14 kap. 11 § första stycket föräldrabalken finns i dag en bestämmelse om att en förmyndare har rätt till skäligt arvode för vården av en omyndigs rätt i ett oskiftat dödsbo och att arvodet skall förskjutas av boet. Den sistnämnda regeln är till följd av hänvisningen i 14 kap. 1 § andra stycket tillämplig även när förmyndare eller god man vårdar någons rätt i oskiftat bo. Förskjuta betyder att förskottera eller att lämna lån.

Bestämmelsens formulering kan tas till intäkt för att dödsboets ansvar är begränsat till ett belopp motsvarande lotten som tillkommer den enskilde. Det kan råda tveksamhet om vad dagens regel innebär för det fall att den vars rätt bevakats inte tilldelas en lott som är lika stor som det arvode som ställföreträdaren har rätt att ta ut.

Det ligger också närmare till hands att låta en utredningskostnad som är hänförlig till ett visst bo stanna på det boet än att fördela den på samtliga kommuninvånare. För det fall hela arvodet inte kan räknas av mot den lott som tillkommer den vars rätt ställföreträdaren är satt att vårda bör alltså dödsboets övriga tillgångar tas i anspråk. Endast om de inte räcker till bör kommunen stå för kostnaden. Det kan dock tänkas fall där omständigheterna är sådana att kommunen ändå bör stå kostnaden varför det bör vara möjligt för överförmyndaren att göra undantag i enskilda fall. Den frågan tas upp i författningskommentaren.

Vad slutligen beträffar föräldrars rätt att få arvode förordar utredningen att man behåller den hittillsvarande begränsningen. Det saknas skäl att ändra reglerna i detta hänseende. Arvode till föräldrar bör således komma i fråga endast om det föreligger särskilda omständigheter.

Källa:
Prop. 1993/94:251 sida 146

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt.

Annons