Det finns ingen bestämmelse i lag som anger hur lång tid en utredning får pågå. Det är domstolen som bestämmer hur lång tid en utredning får ta (6 kap. 19 § tredje stycket FB). En rimlig tid för utredningsarbetet har i förarbeten angetts till 3 –4 månader (se prop. 1997/98:7 s. 90 och 91 och där gjorda hänvisningar).

Frågan om handläggningstiden för vårdnadsutredningar har tagits upp, efter en motion om att utredningstiden borde kortas ned, i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU09. Lagutskottet menade att önskvärdheten av skyndsamhet alltid måste vägas mot intresset av att utredningen, med barnets bästa i blickpunkten, håller en kvalitativ hög nivå. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida ansågs inte behövlig. Utskottet förutsatte dock att regeringen skulle verka för att berörda myndigheter kontinuerligt tog initiativ till metodutveckling, erfarenhetsutbyte, kur ser och liknande åtgärder för att än mer förbättra och effektivisera vårdnadsutredningarna (bet. s. 32– 33).

Även 2002 års vårdnadskommitté resonerade om utredningstiden. Kommittén kom fram till att den vanligen sattes till 3 –4 månader, men konstaterade att endast två av tio socialnämnder hann slutföra utredningen inom utsatt tid. Kommittén övervägde därför om en tidsgräns borde införas, men stannade slutligen för att det inte var lämpligt , bl.a. eftersom det fanns stora variationer mellan olika fall (SOU 2005:43 s. 246).

I propositionen uttalades att det ibland kan vara till fördel för barnet att utredningen är mer djupgående och därmed tar längre tid. Det angavs också att det då måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. att föräldrarna genomför samarbetssamtal, att ett visst umgänge provas ut eller att påståenden om övergrepp måste utredas (prop. 2005/06:99 s. 59).

Källa:
SOU 2017:6 s. 440

Whatsapp