När underhållsstöd lämnas för ett barn ska den förälder som barnet inte varaktigt bor tillsammans med betala ett belopp till Försäkringskassan som helt eller delvis motsvarar underhållsstödet. Reglerna för betalningsskyldighet för underhållsstöd finns i 19 kap. SFB. Betalningsbeloppet beräknas som en viss procent av den bidragsskyldiga förälderns inkomst enligt det beslut om slutlig skatt som fattats närmast före februari månad det år betalningsskyldigheten avser, efter ett avdrag om 100 000 kronor.

Procentsatsen fastställs med hänsyn till det antal barn som den bidragsskyldiga föräldern är underhållsskyldig för enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken, förkortad FB. Samtliga barn som den bidragsskyldige är förälder till och underhållsskyldig för omfattas. Däremot beaktas inte barn som den bidragsskyldige också kan vara underhållsskyldig för, men som den bidragsskyldige inte är förälder till. Betalningsskyldigheten är begränsad till det belopp som betalas ut i underhållsstöd, dvs. i allmänhet 1 573 kronor per barn och månad enligt nuvarande regler. Omräkning av betalningsbeloppet sker per den 1 februari varje år. Blir betalningsbeloppet lägre än 50 kronor per barn och månad bortfaller betalningsskyldigheten.

En huvudprincip som bär upp dagens system är att det i första hand är föräldrarna som har det ekonomiska ansvaret för sina barn och att barnets behov och kostnader ska vara en högt prioriterad utgift, ett primärt åtagande, för föräldrarna. Principen att föräldrarna är de som i första hand ansvarar för sina barns försörjning är väl förankrad i såväl svensk som internationell rätt. Att kostnaden för ett barns försörjning inte genom ett alltför lågt betalningsbelopp övervältras på det allmänna är viktigt både för barnet och från rättvisesynpunkt.

Utgångspunkten bör vara att samma krav ställs på bidragsskyldiga föräldrar som på föräldrar som lever tillsammans med sina barn. Övriga kostnader som en förälder har bör endast i begränsad utsträckning – när det är nödvändigt – tillåtas inkräkta på förälderns ekonomiska ansvar för sina barn. Också av statsfinansiella skäl är det viktigt att våra gemensamma resurser används på bästa sätt och att en inte omotiverat stor del av kostnaderna för barn med särlevande föräldrar får bäras av det allmänna. Samtidigt måste det anses rimligt att en bidragsskyldig förälder får  täcka ett eget grundbehov innan betalningsskyldighet inträder.

Underhållsskyldigheten enligt föräldrabalken är inte ovillkorlig och en förälder som saknar ekonomisk förmåga är inte skyldig att betala underhållsbidrag. Även betalningsskyldigheten för underhållsstöd enligt SFB anpassas till den bidragsskyldiga förälderns ekonomiska förmåga på så sätt att varje bidragsskyldig förälder får förbehålla sig ett grundavdrag för egna levnadskostnader innan han eller hon åläggs betalningsskyldighet.

Beloppet för fullt underhållsstöd höjdes i september 2015 med 300 kronor till 1 573 kronor per barn och månad. Syftet med höjningen var att förbättra situationen för familjer med låg ekonomisk standard. Höjningen har bidragit till att förbättra den ekonomiska situationen för framför allt ensamstående kvinnor med barn, eftersom 87 procent av de boföräldrar som tar emot underhållsstöd är kvinnor. Ett höjt underhållsstödsbelopp innebär en högre betalningsskyldighet för den bidragsskyldiga föräldern eftersom betalningsbeloppet ökar för honom eller henne. Trots höjningen av underhållsstödet har grundavdraget varit detsamma sedan 2006. En majoritet, 87 procent, av de bidragsskyldiga föräldrarna är män.

Efter höjningen till 1 573 kronor per barn och månad har betalningsbeloppet för exempelvis en bidragsskyldig förälder med tre barn och full betalningsförmåga blivit 900 kronor högre per månad. Flera utredningar har visat att bidragsskyldiga föräldrar är en ekonomiskt utsatt grupp. Många av de bidragsskyldiga föräldrarna lever under knappa förhållanden och klarar inte sin betalningsskyldighet inom underhållsstödssystemet. Obetalda betalningsbelopp inom underhållsstödet är en av de vanligaste skulderna hos Kronofogdemyndigheten. Om den bidragsskyldiga föräldern inte betalar det fastställda betalningsbeloppet till Försäkringskassan hamnar han eller hon i skuld till staten. Många bidragsskyldiga fastnar i en långvarig skuldsituation som kan riskera att gå ut över barnet. Knappt 43 000 bidragsskyldiga föräldrar fanns i december 2012 registrerade hos Kronofogdemyndigheten med obetalda underhållsstödsskulder. Andelen bidragsskyldiga som återkommer hos Kronofogdemyndigheten för indrivningsåtgärder med anledning av obetalda betalningsbelopp var 71 procent 2010.

Av Försäkringskassans återrapportering på ett regeringsuppdrag om skuldsättning inom underhållsstöd och bostadsbidrag framgår att betalningsskyldighet för underhållsstöd fastställdes för 92 000 personer under 2013. Majoriteten av de bidragsskyldiga (56 procent) blev även skuldsatta. Försäkringskassans kartläggning visade att det framför allt var bidragsskyldiga föräldrar med låga inkomster eller bidragsskyldiga för många barn som hade en hög skuldsättning. Andelen skuldsatta var högre bland personer med låga inkomster. Bland dem som var bidragsskyldiga för ett barn var hälften skuldsatta, medan andelen var betydligt högre ju fler barn föräldern var bidragsskyldig för.

Försäkringskassans kartläggning visade också att 26 procent av den totala fordringsstocken som låg hos Kronofogdemyndigheten för indrivning blev betald. Enligt Försäkringskassan har skuldsättningsproblemen inom underhållsstödet till viss del även sin grund i skillnaden i storlek mellan grundavdraget när betalningsskyldighet fastställs och de förbehållsbelopp som Kronofogdemyndigheten tillämpar i samband med löneutmätning. En åtgärd som enligt Försäkringskassan skulle få positiv effekt på skuldsättningen är en höjning av grundavdraget så att besluten om betalningsskyldighet bättre motsvarar vad som är praktiskt möjligt att driva in.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har anfört att förslaget kan innebära en ökad belastning för socialtjänsten beroende på en ökad risk för skuldsättning för den enskilde. Regeringen delar inte denna uppfattning utan bedömer att ett höjt grundavdrag sammantaget innebär en mindre risk för skuldsättning för samtliga bidragsskyldiga föräldrar inom underhållsstödssystemet. I den utsträckning den föreslagna höjningen av underhållsstödet för barn som är 15 år eller äldre innebär ett högre betalningsbelopp för den bidragsskyldiga föräldern, utjämnas det av det höjda grundavdraget framför allt för bidragsskyldiga föräldrar som har låga inkomster (men som överstiger 120 000 kronor). Det är de bidragsskyldiga föräldrarna med de högsta inkomsterna som i praktiken får ett högre betalningsbelopp.

Som framgår ovan visar Försäkringskassans återrapportering av regeringsuppdraget om skuldsättning inom underhållsstöd och bostadsbidrag att andelen skuldsatta föräldrar sjunker ju högre inkomsten är. De flesta bidragsskyldiga föräldrar torde med andra ord få en mindre risk för skuldsättning, vilket sannolikt inte innebär en ökad belastning för socialtjänsten. Det är dessutom ovanligt att skulder beaktas vid prövning av rätten till ekonomiskt bistånd.

Att det är föräldrarna som i första hand har det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning motiverar ordningen att ett belopp som helt eller delvis motsvarar underhållsstödet ska betalas till staten av den bidragsskyldiga föräldern. I vissa fall saknar dock bidragsskyldiga föräldrar förmåga att betala. Att kräva betalning från en förälder som inte har medel till annat än sina egna grundbehov är inte rimligt och torde många gånger inte leda till annat än administrativa kostnader för staten. Det ligger inte heller i barnets intresse att en förälder får en växande skuld till staten.

Genom grundavdraget anpassas betalningsskyldigheten till den bidragsskyldiga förälderns ekonomiska förmåga, vilket innebär att särskild hänsyn tas till bidragsskyldiga med låga inkomster. Alltför generösa grundavdrag kan emellertid minska legitimiteten för principen om föräldrarnas primära ansvar för barnets försörjning. För att kompensera de bidragsskyldiga föräldrarna för höjningen av underhållsstödsbeloppet och ge dem en viss lättnad i betalningsskyldigheten anser regeringen att grundavdraget bör höjas. En höjning av grundavdraget innebär en förbättrad ekonomisk situation för bidragsskyldiga föräldrar med de lägsta inkomsterna. De slipper då helt betalningsskyldighet om inkomsten per år högst uppgår till grundavdragets nivå. En höjning av grundavdraget kan också leda till lägre administrativa kostnader för staten. Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att det är rimligt att höja grundavdraget till 120 000 kronor per år.

Källa:
Prop. 2016/17:216 s. 24.

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt.

Annons

Veckans Fråga

Får sambon adoptera flickan?









Min vän har ensam vårdnad om sin dotter. Pappan finns med i bilden men är rent ut sagt oduglig. Flickan har en styvpappa som är toppen. Nu har mamman fått cancer. Kan hon adoptera bort flickan till sambon så att flickan blir kvar med sina syskon och i den familj hon är van vid om det inte går bra för mamman?

Svar:

Det framgår inte av din fråga hur gammal din väns dotter är men jag kommer nedan utgå från att dottern är minderårig. Adoption regleras i 4 kap. föräldrabalken (FB). Om barnet är över tolv år ska det som huvudregel inte adopteras om det motsätter sig adoption, 4 kap. 5 § FB. Om barnet är under 18 år måste även föräldrarnas samtycke till adoptionen lämnas, 4 kap. 5 a § FB. I andra stycket samma paragraf finns dock undantaget att sådant samtycke inte krävs av den som inte har vårdnad eftersom den föräldern inte har del i det juridiska ansvaret.

Om din vän har ensam vårdnad om sin dotter innebär det således att din vän också har det juridiska ansvaret över dottern. I detta juridiska ansvar omfattas bland annat frågan om adoption. Man ska dock enligt huvudregeln vara gift eller registrerad partner för att få adoptera sin makes barn, 4 kap. 3 § FB. Detta kallas ibland styvbarnsadoption.

Att vara sambo räcker normalt inte, 4 kap. 4 § FB. Utgångspunkten torde förvisso vara att en sambo enskilt kan adoptera den andre sambons barn eftersom 4 kap. 3 § FB enligt ordalydelsen inte omfattar sambor. Konsekvensen av en sådan adoption torde dock bli att de rättsliga banden då upphör mellan den biologiska föräldern, alltså i detta fall din sjuka vän, och barnet (4 kap. 8 § FB).

En lämplighetsprövning ska alltid ske vid prövningen av en adoption och hänsyn ska tas till barnets vilja, 4 kap. 6 § FB. Vidare ska även principen om barnets bästa alltid beaktas i alla frågor som rör barn.

Prio Advokatbyrå