2 § lagen om internationella faderskapsfrågor


Departementschefen:

I §:n regleras frågan om faderskapet till ett barn i fall där modern är eller har varit gift. Tillämpningsområdet är begränsat till legala faderskapspresumtioner på grund av äktenskap. Utanför faller legala presumtioner på grund av exempelvis samboförhållanden. Sådana presumtioner finns i isländsk lagstiftning, liksom i vissa delstater i Australien och provinser i Canada.

Enligt de isländska bestämmelserna får ett samboförhållande, i förening med vissa andra omständigheter, samma verkan som ett faderskapserkännande. Om barnets mor och den man, som hon har angett som far till barnet, sammanbodde vid tiden för barnets födelse och detta framgår av folkbokföringen eller andra otvetydiga bevis, skall sålunda mannen enligt dessa bestämmelser anses som barnets far.

Legala presumtioner av denna typ torde även utan direkt lagstöd kunna godtas här i landet under vissa omständigheter, särskilt om samboendet har skett i det land vars lag åberopas till stöd för presumtionen. Det bör dock överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma de närmare förutsättningarna för erkännandet av sådana presumtioner.

Från presumtioner som bygger på samboförhållanden får skiljas regler som innebär att ett äktenskap anses ha uppkommit på grund av faktisk samlevnad. Som exempel kan nämnas det system med "common law marriage" som förekommer i åtskilliga av USA:s delstater. Huruvida dessa äktenskap kan läggas till grund för en tillämpning av en legal faderskapspresumtion är en fråga som inte besvaras i den nya lagen. Frågan får i stället lösas med hjälp av den svenska internationella privaträttens regler om äktenskaps giltighet i allmänhet; se lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) och förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (jfr betr utländska ogiltighetsdomar prop 1973:158 s 86, 89--90, 110 och 113).

Genom att bestämmelserna i den nya lagen i första hand bygger på domicilprincipen får hemvistbegreppet stor betydelse. Det hemvistbegrepp som anges i 7 kap 2 § IAL bör tas till utgångspunkt även vid tillämpningen av förevarande lag. Till ledning för tolkningen kan därvid tjäna uttalanden i förarbetena till 1973 års ändringar i IÄL (prop 1973:158 s 80 f [NJA II 1973 s 571 ff]). Även om bestämmelserna i 7 kap 2 § IÄL formellt endast avser den lagen är den nämligen uttryck för en strävan att skapa ett enhetligt hemvistbegrepp på den svenska internationella privaträttens område. I senare lagstiftning och praxis har hemvistbegreppet också getts den innebörd som den nämnda bestämmelsen och förarbetena till den ger uttryck åt (prop 1982/83:38 s 12 f, NJA 1977 s 706, 1983 s 359 och 573).

Om en person är bosatt i Sverige bör han eller hon alltså även vid tillämpningen av lagen om internationella faderskapsfrågor anses ha hemvist här, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.

Enligt utredningen bör hemvistbegreppet i förevarande sammanhang ges en kvalificerad innebörd, dvs förutom kravet på varaktig bosättning bör det innefatta ett krav på avsikt att stanna i landet för framtiden. Detta har motiverats med att det i fråga om internationella faderskapsfrågor finns ett behov av stabil anknytningsfaktor, särskilt när det gäller valet av tillämplig lag. Det är enligt utredningen lätt att byta hemvist i mer begränsad betydelse, och detta kan ske just i syfte att vinna tillämpning av en för barnet gynnsammare rättsordning.

Med undantag av statens invandrarverk har de remissinstanser som har yttrat sig i frågan -- socialstyrelsen, Stockholms socialnämnd och Sveriges domareförbund -- tillstyrkt utredningens förslag. Invandrarverket anser däremot att kravet på avsikt att stanna i landet för framtiden medför en alltför snäv tolkning av hemvistbegreppet. Många invandrare har enligt verket inte tagit närmare ställning till om de skall stanna i Sverige för framtiden även om de har bott här länge, kanske tio år eller mer. Många är vidare fast beslutna att återvända till hemlandet oavsett hur länge de har vistats här.

Det är tämligen självklart att tolkningen av hemvistbegreppet måste påverkas av ändamålet med den lagstiftning där begreppet används och att bedömningen får skifta beroende på sammanhanget. Kraven på hemvist bör emellertid i stort vara desamma i detta sammanhang som i de andra sammanhang där hemvistbegrepppet enligt 7 kap 2 § IÄL är vägledande.

I enlighet med vad som uttalades vid 1973 års ändringar i den lagen [se NJA II 1973 s 606] får sålunda i bestämningen av hemvistbegreppet anses ligga att personen i fråga har för avsikt att stanna kvar i landet. Denna avsikt torde man som regel kunna sluta sig till med ledning av de faktiska omständigheterna.

Det behöver dock inte vara fråga om avsikt att stanna kvar för all framtid. Normalt synes det vara tillräckligt att vederbörande ämnar stanna tills vidare och alltså inte har några definitiva planer på att lämna landet. Men också den som i och för sig är på det klara med att han eller hon vid en viss framtida tidpunkt skall lämna vårt land kan tänkas ha hemvist här. Det gäller exempelvis om den planerade vistelsen här är tänkt att vara en avsevärd tid.

Tiden är dock inte ensam bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. En viss betydelse i sammanhanget måste sålunda också tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till ett annat land, exempelvis hemlandet eller tidigare vistelsestat. Om hemvistbegreppet tillämpas efter dessa riktlinjer bör det inte uppstå någon risk för en sådan restriktiv tolkning som invandrarverket befarar. Tillämpningen torde emellertid inte därmed bli så löslig att kravet på en stabil anknytningsfaktor inte uppfylls.

När det gäller barnets hemvist kan sålunda hemvist i de flesta fall knappast anses föreligga, om barnet av allt att döma inte kommer att växa upp här (jfr NJA 1963 s 489, 1969 s 301, 1979 s 242, 248). I sakens natur ligger att det stora flertalet ärenden och mål om faderskap kommer upp i ett så tidigt skede av barnets liv att det inte blir aktuellt att beakta barnets avsikter för framtiden.

Bor barnet hos modern eller hos någon annan som har vårdnaden om barnet, får barnets hemvist anses sammanfalla med vårdnadshavarens. Det finns emellertid inte något som hindrar att barnet och vårdnadshavaren har olika hemvist. Avgörande är de förhållanden, aktuella och förväntade, under vilka barnet växer upp (jfr SOU 1976:39 s 324--325).

Huvudregeln i §:ns första mening är begränsad till barn som inte från början har hemvist i Sverige. Om barnet vid födelsen fick hemvist i en främmande stat skall faderskapsfrågan bedömas enligt den statens lag. Någon möjlighet att tillämpa annan lag finns inte om barnet vid födelsen blev medborgare i samma stat.

Är barnet statslöst är det också hänvisat till hemvistlandets lag. Om barnet vid födelsen blev medborgare i annan stat än hemvistlandet skall normalt ändå hemvistlandets lag avgöra om en legal faderskapspresumtion är tillämplig. Endast om någon sådan inte gäller enligt hemvistlandets lag, skall lagen i det land där barnet vid födelsen blev medborgare tillämpas. Detta torde inträffa endast i undantagsfall. Genom att bestämmelserna får denna utformning undviks att mer än en man utpekas som far till barnet -- -- --.

När ett barn invandrar till Sverige innebär huvudregeln följande. Om det framgår av t ex in tyg eller registrering från myndigheterna i barnets hemvistland att mannen i äktenskapet enligt det landets lag anses som barnets far, kan faderskapet antecknas i den svenska folkbokföringen utan att det behöver fastställas i vilket land barnet blev medborgare vid födelsen eller vad lagen i det landet innehåller.

En utländsk lag skall tillämpas även om dess internationellt privaträttsliga regler i sin tur hänvisar till en annan stats lag (se om sådan s k revoi avsnitt 2.1 i den allmänna motiveringen [ovan]). Att lagvalet bestäms på grundval av barnets anknytning till det land där barnet fick hemvist eller blev medborgare vid födelsen innebär inte i och för sig att den aktuella lagen skall tillämpas med det innehåll den hade vid den tidpunkten. Om en lagändring har skett efter födelsen får frågan om och i vad mån äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas beträffande ett barn som har fötts före lagändringen bedömas enligt övergångsbestämmelserna i den lag eller enligt de oskrivna grundsatser som gäller då frågan avgörs.

Om tillämpningen av en utländsk bestämmelse skulle leda till ett resultat som är oförenligt med svensk rättsuppfattning, skall en svensk myndighet med stöd av ordre public-regeln i 12 § avstå från att tillämpa bestämmelsen. Andra meningen i §:n gäller barn som vid födelsen fick hemvist i Sverige. För dem skall frågan om vem som omedelbart på grund av lag är att anse som deras far alltid bedömas enligt svensk lag oavsett barnets medborgarskap.

Även om en faderskapspresumtion gäller enligt lagen i en främmande stat där barnet vid födelsen blev medborgare, kommer således någon sådan presumtion inte att bli tillämplig här, om inte förutsättningarna är uppfyllda enligt svensk lag. Detta torde få praktisk betydelse framför allt i de fall där barnet är fött inom en kortare tid efter det att moderns äktenskap har upplösts genom skilsmässa. Den regel som finns i flertalet utländska lagar om att mannen i äktenskapet i sådana fall skall presumeras vara barnets far kommer inte att gälla här, eftersom någon motsvarande regel inte längre finns i svensk rätt. Detta får till följd bl a att en faderskapsutredning skall inledas enligt bestämmelserna i 2 kap föräldrabalken.

Källa:
NJA II 1985 s. 257

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt.

Annons

Veckans Fråga

Hur gör jag när sonen inte längre vill bo växelvis?









Min 13-årige son bor växelvis hos sin pappa på samma ort som jag. Sonen vill nu inte bo lika mycket hos pappan, vilket han inte accepterar. Orsaken till att sonen vill bo mer hos mig och storebror är pappans märkliga beteende mot honom. Exempelvis har sonen ingen nyckel till pappans bostad vilket dels utestänger honom dels försvårar hämtning av kläder och skolböcker med mera.

Hur kan man göra? Vi har gemensam vårdnad men stora samarbetssvårigheter.

Svar:

Läs mer...