Enligt 1982 års namnlag kan ett barn senare i livet byta sitt genom födelsen förvärvade efternamn till ett annat efternamn som någon av föräldrarna bär. Byte kan också ske till ett efternamn som en förälder senast bar som ogift. Om föräldern har förvärvat sitt nuvarande namn genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs samtycke från den berörda maken. Reglerna gäller också om ett adoptivbarn vill byta ett efternamn som barnet har förvärvat genom adoptionen eller som barnet har behållit från tiden före adoptionen.

Regeringen anser, i likhet med kommittén, att möjligheterna att byta till en förälders efternamn bör utökas och i huvudsak motsvara de möjligheter ett barn har att förvärva efternamn genom födelsen eller adoption. Detta innebär att en person bör kunna byta till ett efternamn som någon av föräldrarna bär, ett efternamn som någon av föräldrarna har burit eller ett dubbelt efternamn som är bildat av efternamn som föräldrarna bär eller har burit.

Detta bör dock inte gälla efternamn som föräldern förvärvat genom äktenskap och inte längre bär. Om en förälder inte längre bär ett efternamn som har förvärvats genom äktenskap, har nämligen barnet inte någon familjerättslig anknytning till namnet. Om en förälder har avlidit bör dock ett efternamn som denne har förvärvat genom äktenskap få förvärvas av barnet om föräldern bar namnet vid sin död. Det bör även vara möjligt att byta till ett efternamn som är bildat av något av föräldrarnas förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter.

Det finns däremot inte - till skillnad från vad regeringen föreslår ska gälla vid barns förvärv av efternamn genom födelsen eller adoption - anledning att möjliggöra byte till ett efternamn som något av föräldrarnas gemensamma barn bär. Frågan om att byta till ett annat efternamn med anknytning till föräldrarna kan uppkomma under olika skeden i livet, både under barndomen och i vuxenlivet.

Möjligheten för ett barn att genom födelsen förvärva ett äldre syskons efternamn handlar om att möjliggöra för barnet att visa samhörighet med den familj barnet ska växa upp i (se avsnitt 6.1). När frågan om namnbyte uppkommer senare i livet har dock många syskon efternamn som saknar anknytning till någon av föräldrarna. Detta beror på att syskonen skaffar egna familjer och förvärvar efternamn för att uppnå namngemenskap med den nya familjen.

För att få byta till ett efternamn som en förälder bär och som har förvärvats genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs i dag samtycke från den berörda maken. Ett efternamn som förvärvas blir dock förvärvarens namn, oavsett på vilken grund detta sker. Enligt regeringen bör en namnförvärvare som utgångspunkt fritt kunna disponera sitt namn.

Det är därför inte rimligt att möjligheten att överlåta namnet till sitt barn ska vara beroende av samtycke från någon annan. Ett sådant samtycke krävs inte heller om barnet förvärvar namnet genom födelsen. Samtyckeskravet bör därför inte föras över till den nya lagen. Som framgår av avsnitt 14.1 ska en ansökan om byte av ett barns efternamn göras av barnets vårdnadshavare. Om barnet står under gemensam vårdnad, krävs att båda vårdnadshavarna gör ansökan. Om barnet har fyllt 12 år, måste vidare barnet självt i regel ha samtyckt till namnbytet.

Källa:
Prop. 2015/16:180 sida 32

Om Familjerätt på Nätet

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Tomas Törnqvist
Ansvarig utgivare
Socionom, medlare, utbildare och konsult. Verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt.

Annons
Annons

Veckans Fråga

Kan mamman ifrågasätta eller hindra ett sådant umgänge?









Jag kommer att flytta till ett grannland inom Norden och undrar om detta kan påverka umgänget med barnen. Jag har föreslagit mamman ett förlängt helgumgänge, det vill säga att barnen ska ha umgänge hos mig fem dagar varannan vecka. Restiden mellan våra respektive orter är en timma.

Kan mamman ifrågasätta eller hindra ett sådant umgänge? Dels att för jag flyttar till ett grannland dels med hänvisning till avståndet mellan våra bostadsorter.

Svar:

Först bör det framhållas att umgängesrätten tillhör barnet och inte en förälder. Enligt föräldrabalken har således barnet rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Under gemensam vårdnad ska föräldrarna i samförstånd bestämma hur umgänget ska utformas.
Om en av dem har ensam vårdnad ska föräldern ta ställning till umgänget utifrån en bedömning om vad som är bäst för barnet. Föräldern förväntas också göra allt för att underlätta umgänget; motsatsen kan uppfattas som umgängessabotage.

Föräldrar bör sträva efter att barn blir delaktiga när det gäller umgängets innehåll och tidpunkter; med andra ord ska de lyssna på barnens vilja och önskemål utifrån deras mognad och utveckling. Därefter bestämmer föräldrarna utformningen av umgänget till dess de blir myndiga; någon 12-års gräns där barn själva får bestämma finns inte. Bara som en utbredd missuppfattning bland många föräldrar och kanske barn.

Det kan finnas flera rimliga och godtagbara skäl för att begränsa eller villkora barnets umgänge. I det här fallet är frågan om en flyttning till ett grannland och om ett visst avstånd kan utgöra en grund för en förälder att motsätta sig ett umgänge.

Att flytta till ett grannland inom Norden bör i normalfallet inte i sig utgöra hinder för barnets umgänge. Däremot kan avståndet mellan bostadsorterna påverka hur det kan genomföras. Restiden till umgängesföräldern förefaller inte innebära en någon större olägenhet för barnen, däremot kan resan fram och tillbaka skolan och vid överlämnigen utgöra ett problem .

I det här fallet vill umgängesföräldern att barnen ska vistas hos honom ett förlängt veckoslut, förmodligen från onsdag eftermidag till måndag morgon. De svårigheter och omständigheter man då måste ta hänsyn till är skolgången på torsdag och fredag samt överlämningen på måndag morgon. För ett litet barn kan detta vara påfrestande, medan en tonåring kanske klarar två timmars restid varje dag lättare. Samtidigt är sådana avstånd en verklighet för många barn som bor i en glesbygd.

Som svar på frågan, till sist, så kan givetvis en boförälder utifrån en egen uppfattning ha invändningar till ett sådant umgänge. Föräldern kanske inte tror att barnen orkar med skolan på torsdag-fredag eller anser att de bör vara hemma på söndagen för att förbereda morgondagens skola. Om frågan skulle komma att prövas i tingsrätten är det inte givet att rätten går på boförälderns linje. Det kan finnas omständigheter som gör att rätten anser att det föreslagna umgänget, efter en sammanvägning av alla faktorer, kan vara till barnens bästa.

Vid en eventuell tvist bör du och mamman i första hand boka tid för samarbetsamtal hos socialtjänstens familjerätt. I dessa samtal bör också barnen vara delaktiga; deras åsikter kan vara avgörande för era beslut. I andra hand bör rådgöra med en advokat som kan ge dig råd utifrån alla konkreta och unika omständigheter i det här fallet.